Att tvingas köra om tar knäcken på mig

PÅ GOTT & ONT

Jag har en grej för mig, ett beteende som både ställer till det för mig och samtidig får mig att anstränga mig lite extra. Både bra och dåligt kan man väl säga, men jag vet att jag inte är ensam i alla fall. Jag minns nämligen än idag när jag var hemma hos en kompis i högstadiet, och hans pappa kom hem. Svettig, slutkörd, kunde knappt prata sammanhängande. Jag visste inte vad jag skulle tro så jag frågade min kompis hur det var med hans pappa egentligen, mådde han bra?

Äh, grejen är att när pappa cyklar hem så måste han cykla om alla han ser framför sig eller kommer ifatt, och då blir han sådär om det är många på vägen…

Så är det för mig också. Eller inte riktigt, det är är inte ett fullt utvecklat tvångsbeteende alls men reaktionen och tendensen är precis samma. När jag är ute på träningspass och springer och ser någon långt framme i spåret. Då måste jag ju springa om, det blir en ren reflex. Helst med lite fart, inte bara vänta tills takten jag hållit hittills tar mig ifatt och förbi. Nejdå, jag måste trycka på och komma ifatt snabbare plus att jag av någon anledning måste låtsas som att det inte är jobbigt när jag väl passerar… det är nog det bökigaste, för nog fasen är det jobbigt och nog fasen vill jag frusta. Men det är pigga lätta ben som gäller, flåsa ur mig gör jag längre fram.

Det som är bra med beteendet

Just på träning så är det här beteendet ganska bra. Visst, det sabbar mina tänkta lugna rundor ganska ofta men i stort så får det mig att ta i, att hålla tempo eller öka tempo. Jag ”vinner” längs vägen helt enkelt. Sen har jag ju insikt om vad som händer när beteendet slår till och jag låter det gärna hända faktiskt. Det finns ju andra gränser i förmågan och formen som avgör vad och vem som går eller inte går att köra om.

Beteendets baksida

De gånger det här straffar sig, eller i alla fall faktiskt är onödigt, är på en del lopp. Till exempel vid cyklingen på Vansbro Triathlon förra året, då hade jag en bra strategi om jämn hastighet och snitthastighet som jag ville hålla. Men så kom jag sakta sakta ikapp någon, och blev ju tvungen att ta i lite extra för att komma om och sen fortsätta i högre tempo för att ta ut avståndet innan jag kunde återhämta mig. Jag låg också bakom en person som höll en perfekt hastighet och jag låg bakom en bra stund men… om jag kan hålla samma hastighet så kan jag väl lika gärna ligga framför? Mycket riktigt, pressa på, komma om och sen – öka, för det vore väl fånigt att köra om och sen bara ligga framför eller kanske till och med bli omkörd i min tur? Det här tog faktiskt på krafterna i onödan och jag ska försöka vara smartare och tygla mig.

När omkörningarna är en fest

Vid några lopp däremot så har jag kunnat gå ”all in” med det här beteendet och det har varit förlösande. Det har varit lopp där jag inte seedat mig och hamnat i fel startled mot min förmåga. Första gången var Lidingöloppet där jag hamnade i det sista startledet och ägnade hela loppet med ena benet ute i lingonriset medan jag sprang om och förbi, gång på gång. Stockholm Halvmarathon var liknande och nu senast i höst var det på Midnattsloppet. Då var det inte sista startgrupp men näst sista, och det var nästan kaos av hur många jag fick kryssa förbi i full fart. Låter kaxigt kanske, men är det fel startgrupp så är det skillnad i form helt enkelt. Jobbigt på sitt sätt att hamna i fel grupp men om man har den här tendensen som jag har så är det en enda lång vinst under loppet när jag tar rygg och springer förbi.

Det är lika jobbigt med vittnen

En annan del av beteendet som nog är ännu vanligare är när det finns vittnen och jag ska göra något. Senast förra veckan var jag iväg och sprang backintervaller, som blev väldigt många fler än tänkt och med mycket större ansträngning. Varför? Jo, för att det fanns en kille på mountainbike som övade klättring med cykeln samtidigt i min backe. Jag kunde ju inte ge mig, jag kunde ju inte bli omcyklad (det går långsamt i branta backar med cykel på låg växel) och jag kunde ju inte visa riktigt hur jobbigt allt var. Givetvis var jag helt slut efteråt och det var väl dumt att bli fångad i vittnesbeteendet – men samtidigt, inte. Det blev ju ett ruggigt bra backpass, jag flyttade definitivt en gräns där och det enda som krävdes var att jag trodde någon tittade och brydde sig om vad jag gjorde.

Fördel eller fälla?

Jag undrar om jag inte ska se på det här beteendet som ett trumfkort? Så länge jag har insikt och inte verkligen ”måste” något så är det ju mest till fördel. Det gör mig bättre eftersom jag anstränger mig mer. Det bli ett tävlingsmoment på träning och ytterligare en sporre på lopp. Jo, även om det är knasigt och ställer till en lugn löprunda så är det mest positivt faktiskt.

Hur funkar det för dig, är du lika knäpp som jag? Eller har du också en pappa som måste cykla om alla på vägen hem?

6 Kommentarer på Att tvingas köra om tar knäcken på mig

  1. Haha, är exakt likadan. På varenda punkt. Men som du säger så blir passen tuffa och mestadels är det ju bra.
    Blev omsprungen häromdagen när jag var ute på långpass. Sansade mig och behåll mitt lugna tempo men det varade bara några minuter innan jag var ”tvungen” att jobba mig ifatt. Då hände det som inte fick hända, killen som sprang om mig vek av en annan väg och jag fick aldrig chansen att komma om honom igen. Blev helt knäckt.

    Ett tips på långpassen är att springa med någon annan..

  2. Är exakt likadan själv. Fruktansvärt jobbigt när man transportlöpte till och från jobbet och hamnade i Årstaviken med halva Stockholm på vägen hem. Folk som bara körde 3-4km längs viken var jag tvungen att springa om när jag redan har drygt 24km i kroppen.

    Hade en exakt likadan upplevelse på Lidingöloppet 2012. Sprang om runt flera tusen löpare och blev tydligen omsprungen av 1.. det kanske var du? Halsen var bra hes också efter 2 timmars ”Håll höger”

    • Haha, så skönt att jag inte är ensam :-) Och jag var ju bara tvungen att kolla upp.. Jag sprang i mål ynka två minuter före dig på LL 2012, så om du startade i grupp 9 så kan det varit jag! Men antagligen inte, och annars ja samma läge :-)

  3. Hur gör du om du är på väg att bli omsprungen?

  4. Hehe, det brukar jag ta bra faktiskt. Beror lite på vilken fart jag håller, men i regel är det lugnt. Blir jag omsprungen med lite fart så är det bara att respektera en snabbare löparkollega. Fast jag håller lite koll på om han/hon tagit i för mycket och om det finns en chans att ta tillbaka positionen längre fram.

  5. Haha! Det har hänt, fast inte så ofta nu längre, att jag släpper upp folk med flit För att sedan gasa ifrån dem. :) Dock händer det nästan aldrig att jag blir omsprungen. Kanske för att jag inte tävlar så ofta och inte springer i folktäta orter. Det värre förr när jag körde varv efter varv efter varv efter varv runt Långsjön i Ektorp, Nacka.

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*