Att vilja, våga och kunna ta i hårt

TRÄNING & UTVECKLING

De flesta av oss har väl hört uttryck som ”man klarar mer än man tror”, ”det sitter bara i huvudet” eller ”vill man så kan man”. Ganska tunn uppmuntran för det mesta och ofta svårt att ta till sig tycker jag. Samtidigt… så är det precis som uttrycken säger. Man klarar mer än man tror, oftast sitter gränserna i huvudet och viljestyrka kan flytta dem.

Men det går ju inte att veta förrän man provat, förrän man tagit i lite extra och flyttat en gräns ens bara lite grann och förstått. Till dess så är det mest tomma ord, det har det varit för mig i alla fall. Sen finns det ytterligare en utmaning för att fylla uttrycken med mening, och det är i vilka sammanhang man som person kan och får möjlighet att flytta en gräns? Jobba över några timmar? Köra snabbt med bilen? Hinna till en avtalad tid? Orka vara uppe och se klart filmen?

Fåniga och lite dryga exempel kanske men det jag menar är att många till vardags kanske inte har något behov av eller anledning till att flytta en gräns. Om man då hamnar i ett sammanhang där det går, där man till och med måste ta i lite för att utvecklas, då blir det konstigt och obekvämt. Att hantera det obekväma i att ta i och utmana sig är inte det lättaste. Har man inte gjort något förut så är man nybörjare helt enkelt.

Ett exempel när det här med att ta i är helt nytt

För många år sedan bestämde jag och en kollega oss för att börja träna och gick till gymmet. Han hade inte något träningserfarenhet att tala om och möjligen suttit bredvid ganska mycket på skolgympan om jag får gissa. Vi satte igång och körde några maskiner lätt och lugnt och kom efter ett tag till sit-ups. Men inte i maskin utan funktionellt för den övningen, vilket gjorde att det inte fanns ett ”lätt läge” egentligen.

Jag minns inte exakt, men jag har för mig att han gjorde tio sit-ups och sen plötsligt satte sig upp med stirrande blick. ”Aj! Jag har ont i magen!” Oj, sa jag och undrade om han blivit sjuk eller var dålig i magen. Han var riktigt stressad och höll sig för magen, ”det känns jättekonstigt, det där gjorde jätteont”. Jag blev förstås orolig och vi lät bli fler sit-ups och rundade av passet ganska snabbt, han ville inte träna mer och var orolig han med.

Just då var jag helt inriktad på magsjuka eller skada. Men i efterhand förstod jag att han var fullständigt obekant med hur det känns att ta i och när mjölksyran slår till. Det var det som gjorde ont, och för honom som annars aldrig utsatte sig för smärta blev det en chock och han reagerade som att han gjorde illa och skadat sig.

En historia som ger mig perspektiv

Det låter kanske osannolikt men är en sann historia och något jag faktiskt burit med mig sen dess. Framför allt gav det mig en förståelse för hur olika förutsättningar, erfarenheter och inställning vi alla har. Det gav mig också perspektiv på min egen träningsbakgrund som verkligen inte är mycket att skryta med. Jag började träna på riktigt bara för några år sen, något jag skrivit att jag är både glad och ledsen över.

Under större delen av mitt vuxenliv var 5 km det man maximalt behövde eller kunde springa, en mil var ganska overkligt. Militärtjänsten flyttade fram positionerna något men gjorde aldrig att jag började träna. Då menar jag främst konditionsträning för visst har jag haft mina perioder i gymmet för att bli stor och stark men som sagt, perioder. Det jag tränade var kampsport och även om det inte var så mycket regelrätt konditionsträning så innehåll det uthållighet, ”stå ut”-övningar, en del härdning eller vad man ska kalla det och framförallt kroppskännedom och kontroll.

Men även den bakgrunden gav mig mer än jag tror nu när jag är någon helt annanstans med min träning. Att fått använda och lära känna min kropp via fysisk rörelse är nog faktiskt vad som möjliggjort att jag kunna flytta min egna gränser på egen hand på det sätt jag gjort. Jag var inte fullständig nybörjare när jag började ta i och det gjorde skillnad.

När man plötsligt flyttar en gräns och upptäcker nya marker

Att jag kom att tänka på det här med att vilja, våga och kunna ta i beror på två händelser på senare tid. Den senaste var hos min frisör förra veckan, en tjej som brukar springa en del men där en mil var en absolut gräns för hur långt hon ville och kunde springa. Men så hade hon varit ute och sprungit med en kollega helgen före, en kollega som är en rutinerad löpare.

Det bar sig inte bättre än att de fortsatte springa när de passerat en mil, inte minst för att de var en bra bit hemifrån. Sen passerade kilometer efter kilometer och till slut hade de sprungit 21 km. En halvmara sådär på en söndag. 110 % ökning i distans. Självklart till en del svordomar, öm kropp och mentalt motstånd. Men nu har hon sprungit längre än någonsin i sitt liv, det gick ju faktiskt. Med det öppnar sig nya marker, det finns något bortom milen och det är inte alls omöjligt att nå igen för hon har varit där förut.

Ett annat exempel är en kompis till mig som jag sprang med en del i januari och februari innan han skadade sig och fick pausa. Han hade inte heller sprungit längre än en mil i hela sitt liv. Men en dag efter en period av träning så gav vi oss ut för att erövra 12 km. Ett stort okänt, en lätt overklig sträcka och viss rädsla för hur slutet skulle vara och kännas. Tänka sig, det gick bra. Med några vattenpauser så kom vi runt till och spurtade till och med på slutet. Gränserna flyttades och nya möjligheter öppnade sig, det gick ju? Då borde det kanske gå även med 15 km om man fortsätter träna? Ja, precis.

När det gäller träning och prestation måste du flytta gränser för att bli bättre. För att flytta gränser måste du ta i och ta ut dig. För att kunna ta i behöver du lära dig hur och du behöver både våga och vilja. Men gör du det så kommer du att bli bättre, du kommer att bli så mycket bättre. Självklart fysiskt men också mentalt. Du kommer upptäcka något nytt hos dig själv – och du kommer gilla det, garanterat.

Ytterligare en anledning till att jag börjat reflektera kring detta att ta i och utvecklas är för att jag själv börjat med backträning igen. Något som kräver viljestyrka och pannben men också något som ger rejält med resultat. Jag började med backträning för ett par år sen och rätt fort lärde jag mig tycka om det och jag lärde mig träna det. Det vill säga stå ut, kämpa och bita ihop hela vägen. Att göra det är något man också måste träna på, inte bara själva backen.

Även vältränade slåss med hjärnspöken

Bara för att man tränar eller är vältränad betyder inte det att det här med att ta i och flytta gränser är lätt. Visst, har man lärt sig hur man tar i går det självklart lättare på ett sätt. Men samtidigt vet man vad som krävs och hur det känns samtidigt som gränserna som ska flyttas inte direkt bli mildare.

För några år sedan sprang jag en del med min syster. Hon var nyfiken på att lära sig springa och vi gjorde slag i saken, hon var en fullständig nybörjare och vi började från början. I den processen så ville jag försöka förbereda henne så mycket som möjligt på vad hon kunde förvänta sig och hur saker kunde komma att kännas. Dels för att vara beredd på det, dels för att förtydliga att många saker man känner och upplever i början är helt normala.

Till exempel att man vill sluta springa, att man känner efter överallt och tycker det gör ont, att skorna skaver, att kläderna sitter skevt. Att uppvärmning kan kännas riktigt tungt och skitjobbigt men att det faktiskt finns något bortom det där det lättar. Att försöka komma ihåg just det till nästa gång för att lyfta sinnet från allt som protesterar till en början. Att det faktiskt kan göra ont i bröstmuskler, axlar och armar när man springer ett tag, att ett motlut är jobbigt men att man återhämtar sig, att våga kämpa på under återhämtningen. Att minnas det till nästa gång för att inte stanna i onödan utan bara stå ut en liten stund.

I det sammanhanget så förklarade jag också att det är precis likadant för mig. Något hon häpnade och förundrades över, att jag som ju sprang så mycket och var vältränad, var det så för mig också? Absolut och det är det fortfarande. Senast jag gav mig ut för en backträning så var upplägget att värma upp med 5 km löpning och sen gå loss på backen men det fick jag slåss för mentalt med mig själv för att genomföra som det var tänkt.

Ju närmare jag kom till att det var slut på vanliga löpningen och dags för backe, ju mer snurrade rationaliseringstankarna. ”Det här kanske är lagom för idag, jag kan ta backen imorgon istället”, ”Jag vet att jag tänkte ta fem intervaller uppför den där backen, men det kanske bara räcker med tre… eller en?” Ett krig i hjärnan mellan att avbryta, ändra eller genomföra det jag planerat. Att vinna den kampen är nog vad som stärker men kampen tar inte slut för det.

Våga ta i, våga utforska det okända

Det är lustigt, det här blev ett väldigt långt inlägg och ändå känns det som att jag har så mycket mer att säga och beskriva. Det är nästan så jag vill visa – ta i, ta i ordentligt. Flåsa, frusta, skrik om du behöver men ta i. Måste du sluta springa och börja gå i backen, gå på så hårt du kan så länge du kan. Låt dig inte automatiskt falla ner i långsam lunk. Växla bara ner en växel i taget, inte alla på en gång. Där du tror att du är klar är det bara att fortsätta lite till. Det är faktiskt i huvudet de första gränserna sitter. Men det är inget du rår för, det är okänt och hur ska du kunna veta? Våga utforska det okända, vad har du att förlora?

Det man vinner är klart mycket större. Dels fysiskt blir man bättre, snabbare och starkare. Som när man spelar dataspel, när man väl kommit till tredje nivån så är första nivån en barnlek. Men första gången på första nivån fick man anstränga sig. Att uppleva förbättring motiverar till mer och ger självförtroende. Men det stärker dig också mentalt, du vågade, du försökte och du flyttade en gräns. Att uppleva det gör att man stärks allmänt i sig själv och tillvaron i stort. Du kommer lära känna dig själv på nytt, med glädje.

Kort och gott, var inte rädd för att ta i. Öva på det och du kommer bli bättre.

Att-ta-i-och-flytta-granser

5 Kommentarer på Att vilja, våga och kunna ta i hårt

  1. Haha, jag känner igen det där. Jag har tränat hela livet, och vet vad som känns i kroppen, hur det känns. Men jag har många gånger upplevt just det du beskriver, människor som inte vet hur det känns i musklerna att ta i. Som tror de är sjuka om de får träningsvärk. Eller som inte vet hur man spänner en del muskler! De hittar inte vägarna att spänna vadmuskeln t ex! Fascinerande.

    Och det går ju att överföra til vad som helst. Att tänka hårt t ex för att lösa ett problem. Att ta i.

    Jag vet inte om man kan öva det, förmågan att gå över sina gränser. Kanske är det ett oavsiktligt hopp som behövs för att göra det.

    • Hej Camilla, jag vet inte heller om man kan öva det. Men man kan åtminstone få uppleva att ta i och flytta en gräns, att inse att det faktiskt gick. Sen om man vill göra det igen får man avgöra själv. Om det blir lättare eller inte vete tusan men det blir mer bekant åtminstone och det kan hjälpa en framåt. Sen det där med kroppskännedom och kontroll är som du säger fascinerande, men också lite sorgligt på sitt sätt. Kopplingen och tanken på trenden med mindre fysisk rörelse i samhället och neddragning i skolgymnastiken ligger inte långt borta.

  2. Mari-Louise // 2014/03/08 vid 12:00 // Svara

    Vet hur det är att flytta gränser. Har aldrig gillat att röra på mej förrän jag ”hoppade” som Camilla skrev. Är fyllda 55 år, fick ett ryck och började träna på gym för 4 år sedan. Skadade knät under en löprunda och började istället cykla racer för två år sedan. Går nu regelbundet på gymmet och ser fram emot en träningssemester på racern på Mallorca i april. Cyklade i fjol Halvvättern och i år tar jag med dotter och svärdotter på Tjejvättern. Även fått med maken på gym och racercykling. Han ska tillsammans med son, svärson och ett gäng till köra Halvvättern i år också. Ska ha din artikel i tankarna nästa gång jag kör backträning på racern.

    • Vilken omställning Mari-Louise, känns det inte nästan overkligt av att i femtio år inte gillat att röra på sig och nu bokat en utlandsresa – för träning (!)… Underbart att höra, vad roligt att du hittat rätt och att det kom ett ”hopp” :-)

  3. Tack för ytterligare härlig läsning!
    Jag har precis som Camilla, tränat hela mitt liv och har någorlunda koll på vad som händer i min kropp. Under de senaste fyra åren har jag ändrat min träning och därmed fått uppleva en helt ny (för mig) nivå av mjölksyra OCH att jobba sig igenom denna. Det har varit en otrolig boost för självförtroendet och lett till att jag vågar pressa mig ytterligare.
    Tack än en gång för att du tar upp ämnet!

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*