En ganska besviken rapport från SpringCross

LOPP & PRESTATION

Igår var det dags för terrängloppet Springcross, ett lopp på Norra Djurgården i Stockholm där man kan springa 6, 12 eller 18 km. När jag bokade min plats i höstas var det ingen tvekan om att det var 18 km som gällde. Idag kanske jag hade valt annorlunda, möjligen.

Först om det lilla som var positivt

Tack och lov har ju våren börjat visa sig och isen har smält bort, hade det här loppet hållits för en vecka sen hade det varit dubbar och termo-tights som gällde. Idag var det istället strålande väder, blå himmel och solsken, 8 grader varmt och härlig stämning på plats! Jag var faktiskt aningen för varmt klädd under loppet, inte så vanligt den senaste tiden…

Loppet gav 500 kr till diabetsforskningen

Ytterligare en positiv sak är att det gav 500 kr till min insamling till diabetesforskningen, ”10 kr i timmen”! Flera personer hjälpte till idag – stort tack! Insamlingen är igång hela året, men vid varje lopp ska jag försöka ha en utmaning till alla att hjälpa till.

Tyvärr är jag inte nöjd alls med loppet

Nummerlapp-SpringcrossDet är klart att det var skönt att komma igång med lopp och testa formen och jag är glad över att det var fint väder och gillade att få lera på skorna. Det känns också fint att ha genomfört loppet förstås. Men tyvärr är jag rätt så missnöjd över loppet faktiskt, av flera anledningar. Fast innan jag gnäller loss vill jag bara nämna att distanser och resultat är olika för alla, jag enbart mäter utifrån mig själv, inte någon annan.

Så, var ska jag börja? Jo jag kan börja med att säga att det inte blev den där guldmedaljen jag trots allt hade sikte på. Inte förstaplats alltså, utan om man sprang 18 km under 95 minuter tilldelades man SpringCross guldmedalj. Så blev det inte. Jag sprang in på 1.37:36, 2 minuter och 36 sekunder för långsamt. Ingen stor sak, men ändå irriterande nära.

Nybörjarmisstag och spaghettiben

Trots att jag verkligen tänkte på och försökte hålla takten jämn och relativt låg redan från start så drevs jag upp i tempo. Det är ett klassiskt misstag och jag borde veta bättre, jag hade ju räknat ut precis var jag behövde ligga för att nå guldmedaljen. Men nej, istället bränner jag slut på alldeles för mycket kraft på första varvet (av tre) och redan innan tredje varvet känner jag att det tar emot rejält.

Formen är ju inte där jag velat att den skulle vara, främst på grund av rätt lång tid med löpvila och rehabilitering av mitt knä. Det har förstås förtvinat konditionen och inte minst – muskler. Benen tog slut, det var en känsla av ”vägg” in på tredje varvet och det fanns verkligen inte mycket att hämta mer än spaghetti ur benen. Skönt att jag inte ramlade förstås…

Vek mig när jag borde varit stolt och stark

Calle-SpringcrossBackträning var något som präglade förra årets säsong, jag gillade det och blev riktigt stark i backarna. Det blev lite av min paradgren och var utan tvekan vad som gav mig mitt resultat på Lidingöloppet, där jag under 30 kuperade kilometer inte gick i en enda backe utan sprang i alla. Det är både en form av intervallträning, pulsträning och inte minst träning av pannben. Att kämpa på, att inte ge sig, fokusera och trycka på.

Att jag knappt kört någon backträning hittills den här säsongen var alltför tydligt. På tredje varvet så hände det som jag verkligen inte hade trott – jag fick sluta springa och istället gå i backarna. Stor sak? Ja, för mig. Jag har haft det som en slags stolthet för mig själv att inte behöva gå i backar på lopp som detta. Men det gick inte att göra annat, jag var slut och jag såg tiden rinna iväg medan jag flåsade mig upp med händerna på knäna. Jag blir arg och besviken bara jag tänker på det nu.

Det jag säger är helt enkelt att jag för ett drygt halvår sen upplevde att jag flög fram och krossade alla backar. Minnet och känslan sitter i väldigt starkt och är vad jag vill känna. Kontrasten mellan loppet och minnet är plågsamt stor och inte som jag vill ha det.

Vad gör vi åt detta då?

Nåväl, loppet var ett väldigt ärligt och tydligt kvitto på min form just nu. Egentligen känner jag ju att det är precis så här läget är nu, varken bättre eller sämre. Det som gör att jag grämer mig är ju att jag hade en annan plan för starten på den här säsongen. Sen att jag har bara mig själv att skylla att jag pajade knät och fick ha uppehåll gör ju inte saken bättre.

Men nu har jag med andra ord en hel del att göra. Efter en del utvärdering och eftertanke så blir det ett nytt träningsupplägg kan man väl säga. Jag behöver långpass för uthållighet och öva upp vanan och jag behöver backträning – massor av backträning. Mer än så förstås men just de komponenterna saknade jag verkligen idag. Det jag också behöver göra är faktiskt att kapa vikten med åtminstone 5 kilo. Var lugna, jag har att ta av kan jag lova även om man kanske inte kan tro det med all träning. Det är ett dock ett helt annat blogginlägg.

Vad händer härnäst

Energi-SpringcrossNu har jag gnällt av mig och känner mig nöjd med vad jag fått sagt. Plus att jag känner mig väldigt målinriktad att ta tag i förbättringarna. Inte minst för att det är lite mer än en månad till Kolmårdstrailen, 21 km rätt ut i skogen. Det är också inte mer än sex veckor kvar till min marathonpremiär på Stockholm Marathon.

Men först – på torsdag 25 april är det ett helt nytt lopp som gäller, nämligen Urban Trail. Ett lopp i innerstaden som garanterat har sina höjdmeter och trappor upp och ner. Återkommer med rapport!

2 Kommentarer på En ganska besviken rapport från SpringCross

  1. Jag förstår frustrationen (var på samma ställe igår, trots att jag inte tävlade, ”bara” körde terrängpass.

    Men som du säger, det är ju ett betyg på formen. Att du inte kunnat springa eller köra backar gör ju definitivt sitt! Tycker inte du ska ställa högre krav på dig själv, än du har tränat för att klara av (om du förstår vad jag menar).

    Klappa dig själv på axeln för genomfört lopp och satsa på kommande lopp istället!

  2. Tack för stöd och jag förstår förstås hur du menar, klart jag är nöjd med att ha genomfört loppet och jag ska blicka framåt :-)

    Jag lade till några rader i inlägget nu faktiskt för att förklara frustrationen lite mer. Nämligen att det ju är minnet och känslan från i höstas som spökar. Känslan av hur det kan vara och hur det var för bara ett halvår sen i kontrast mot hur det kändes igår. Men nu ska jag träna vidare – så jag får tillbaka känslan av att flyga och att med ett glädjetjut rusa uppför backarna :-)

3 Trackbacks & Pingbacks

  1. #Blogg100 - en utmaning vi antar, på vårt sätt - Webbevakningsbloggen
  2. Vi antog och klarade #blogg100-utmaningen! | Webbevakningsbloggen - Webbevakningsbloggen
  3. Urban Trail 10K - Lopprapport och video - Springcalle.se

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*