En sak som gör mig glad, och en som gör mig lite ledsen

GLÄDJE & SORG

Häromdagen läste jag en artikel på Nyheter24.se, och blev riktigt glad av nyheten. Nu är artikeln ett halvår gammal men forskningsresultatet gäller sannolikt fortfarande. Det vore förresten väldigt märkligt om slutsatsen skulle ändras tycker jag. Artikeln handlar nämligen om att springa i skogen är bäst för den mentala hälsan. Den beskriver en forskningsrapport som visar att hjärnans stressnivå kan sänkas med upp till 50 procent vid träning i naturen. Härligt att veta att det blir extra bra när jag ändå är ute i naturen och sportar omkring.

peaceful lakeLjuv musik i öronen på en naturnörd alltså och särskilt på en traillöpningsfantast. Jag har nog alltid ”laddat batterierna” i naturen i någon form, eller sökt ensamhet och eftertanke i skog eller vid havet. Så för mig känns resultatet självklart rent personligt. Men jag blir också extra glad just för att jag det senaste året börjat röra på mig så makalöst mycket mer än tidigare – och nu kommer ut i skog och mark i en helt annan omfattning och får njuta av upplevelsen.

Vad som gör mig lite ledsen

Jag har tänkt på det tidigare och nog nämnt det lite klämkäckt i något tidigare inlägg. Men idag på en långtur med längdskidorna drabbade tanken mig extra mycket och  melankoliskt. Tanken på vad jag missat under alla år som rätt inaktiv person, som inte rört på mig ute särskilt mycket. Visst, det har varit rörelse främst i form av kampsport när jag var yngre, det har varit scouter och friluftsfrämjande som liten och som tonårig, jag har alltid varit trygg i naturen och trivts i den.

Sjo-och-vass-med-sol_200Men de fysiska och mentala, eller snarare sinnliga upplevelser jag har nu är helt annorlunda. Både träningen, rörelsen, loppen, utvecklingen, personliga framsteg, upplevelser av både natur, gemenskap med andra, målmedvetenheten, glädjen och drivet.

Tanken på att jag skulle kunna mått så här jäkla bra för så längesen, kunnat vara i den här formen, kunnat njuta av t.ex traillöpning fritt i skogen och längdskidor som är så otroligt naturnära. Att jag skulle kunnat upptäcka den här delen av livet för säg sisådär 20 år sen? Det gör att jag grämer mig. Samtidigt som jag förstås är glad och tacksam av att jag hittade det här engagemanget alls och att jag har lite talang ändå. En talang som nu tvingas toppa vid 38 istället för 28 års ålder…

Det finns ingen mening med att gräma sig

Sommarfalt-i-morgonljus_200Tanken och känslan av ånger kommer väldigt sällan och är ganska kortvarig faktiskt. Jag lever mest i nuet och njuter av tillvaron och träningen för fullt. Jag inser också att det inte är någon mening med att gräma sig eller känna ånger, förstås. Så jag ser framåt och glädjer mig åt allt roligt som ligger framför mig. Hur kommer jag utvecklas? Vad kommer jag upptäcka för nya intressanta saker? Kommer jag klara av mina mål?

Det sista om den lite ledsna biten är också tanken på alla som inte kan, får, vill eller förstår att uppleva lite mer av den här delen av livet. Särskilt naturen, men också att inte vara så begränsad av sin kropp, den går faktiskt att styra aningen mer än man kan tro. Nåväl, med det sätter jag punkt, här ska inte träningsfrälsas eller missioneras överhuvudtaget. Nu ser jag framåt – nästa helg är det ju lopp!

1 Kommentar på En sak som gör mig glad, och en som gör mig lite ledsen

  1. Jag är glad för din skull, Calle! Du gör också rätt i att inte gräma dig. Här några kloka ord på vägen:
    ”Minns & lär av gårdagen, dröm om imorgon, men LEV idag!” med allt vad det för med sig :). Lycka till i helgen!

1 Trackbacks & Pingbacks

  1. Att vilja, våga och kunna ta i hårt | Springcalle.se

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*