Gästblogg! ”Jag är en Ironman!”

PÅ VÄG MOT IRON MAN

Sista delen i gästbloggen av Andreas Grundsell, om hans väg ända in i mål på Ironman! Otroligt starkt jobbat  – jag är väldigt imponerad och inspirerad. Men också en smula skraj med pirr i magen. Jag har ju själv en halv Ironman framför mig om tre dagar. För mig är det jättestort, men ändå är det bara hälften av den hela Ironman som Andreas har klarat!

”You are an Ironman!” (fransk brytning…) – så lät det när jag passerade mållinjen kl 18:40:53 CET på Nice strandpromenad efter 12 timmar 10 minuter och 53 sekunders kämpande. Vilken känsla! Efter 9 månaders specifik förberedelse; timmar av visualisering innan jag somnade på kvällarna, långa löppass i snömodd, tidiga morgonsim innan jobbet, timmar och åter timmar stirrandes in i vår källarvägg med P3 dokumentär i lurarna sittandes på trainern, knyta ihop vardagslivet med träningsmängden, glädje, känsla av hopplöshet, skador, förkylningar och så klart massor med härliga träningspass i ett vackert Stockholm med omnejd – så stod jag äntligen där på rampen och passerade mållinjen!

Andreas-Grundsell-I-Mal-IronmanJag skrek ut min glädje och lycka över att faktiskt klarat av det mål jag satt mig för. Visst, jag hade velat komma in på under 12 timmar eller bättre, men det fanns orsaker till det, som jag återkommer till – men jag klarade det! Många gånger under träningen så har jag nästan lite arrogant känt att detta klarar jag lätt, men när jag fick stanna och gå 37 km in på maran då kändes det inte lika självklart längre, trots att jag praktiskt taget kunde se mållinjen i slutet av Promenade des Anglais…

Innan start

På Midsommar morgon tog jag avsked av familjen och tog tåget ut till Arlanda – som vanligt känns det som en kniv i bröstet när man lämnar barnen, men det brukar gå över så fort jag satt mig i taxin, tåget eller planet och fokus skiftar från det privata till jobbet. Inte denna gång. En konstig och otroligt ambivalent känsla infann sig – ”äntligen är jag på väg” mixat med ”men, va f-n håller jag på med…?” och en nypa ”jaha-då dröjer det ända till Jul innan jag får äta sill och dricka nubbe”.

Den känslan släppte inte förrän ett par timmar efter landning i Nice,när jag slöt upp med Krisitian Hallsten en nyfunnen kompis och erfaren triathlonkollega från Triathlon Syd (han blev för övrigt bäste svensk och fick åka till VM på Hawaii!). Vi gick på en liten restaurang och åt en god Midsommarmiddag; entrecote med pommes och mineralvatten (!). Då började pre-race snacket ordentligt och fokus återfann sig och jag började andas, leva och vara det kommande loppet.

Ironman-VaxlingsomradeEfter registrering och incheckning av cykel och växlingspåsar, rekning av start och växlingsområde samt intagande av ett härligt libanesiskt kvällsmål, så gick jag till sängs efter ha satt dubbla väckarklockor på kl 04:00. Det hade ju inte behövts. Jag fick ihop ett par timmars sömn, men vaknade med jämna mellanrum. Kl 03:45 fick det vara nog. Jag gick upp och började förbereda mig i lugn takt och åt min inköpta frukost (flingor och UHT mjölk + en halv baguette med jordnötsmör – ingen favorit men försökte se till det praktiska – energirikt och hållbart i värmen och förutom jordnötsmöret, ganska nära min vanliga frukost med muesli och joghurt). Sen med raska steg till växlingsområdet som öppnade 05:00 för sista minuten fix och lite spänt försnack med Kristian och andra medtävlanden. När klockan blev 06:00 var jag i en egen bubbla, lämnade ”street wear”-påsen och ”special needs” påsen för löpningen och gick ner till stranden.

Häftig känsla med nästan 2800 människor som mer eller mindre tysta står fokuserade vid strandkanten och ur högtalarna är det nästan klubbstämning med DJ och musik. Man kan ta på stämningen. Häftigt. Jag planerade att simma på 1:10 eller bättre, så jag ställde mig i 1:15 gruppen, längst fram och nära 1:10 gruppen. Tanken är att man ska komma ut i relativt fritt vatten och kunna hålla sig där medan man simmar parallellt med den gruppen man borde ligga i. Jag var inte ensam om den tanken.

Simningen

06:30 gick då startskottet. Vilket kaos. 2800 människor kastar sig ner i vattnet mer eller mindre samtidigt på en sträcka om ca 100 m – det ser ut som ett pirahyastim som festar på ett stackars byte. Det känns ungefär så också, när man är mitt i kakafonin. Sparkar, slag, folk som simmar över en, drar i benen osv. Det gäller att försöka göra sig så stor som möjligt och behålla lugnet och koncentrera sig på sin egen simning så långt det går. Jag paddlade på och försökte ignorera känslan att jag hade en drunknande människa bredvid mig som försökte dra ner mig. Jag har ju viss erfarenhet av detta sen tidigare, så det kändes bra att kunna vila på den kunskapen och lyckades ganska väl att koppla bort det runt omkring. Dock var jag förvånad att det på nästan hela simningen inte riktigt släppte.

Andreas-Grundsell-Springer-IronmanGissar att jag simmade högst en km i fritt vatten. Många var mycket dåliga på att ”sighta” (dvs titta upp med jämna mellanrum och ta ut en bäring), vilket gjorde att många kom simmandes in i sidan, inte helt sällan samma personer, ömsom vänsterifrån och ömsom högerifrån. Mitt i detta tumult så slet någon av mig timing-chipet, vilket jag inte noterade, eftersom bandet satt kvar. Det var först halvvägs in i cyklingen som jag upptäckte det. Efter 1:10 gick jag, helt enligt min plan, upp ur vattnet för den första växlingen, T1. Det kändes bra.

Cyklingen

Efter en relativt långsam T1, tror det tog knappt 10 min (jag hade ju inget timing chip!), så kunde jag då äntligen sätta mig på cykeln och ge mig ut på Promenade des Anglais, med tusentals påhejande människor – kändes som de hejade på just mig :-) Cyklingen i Nice är erkänt hård. Banan går från havsnivå upp till högsta nivå på ca 1200 möh. (totalt sett 1800 klättringsmeter), med en 20 km kontinuerlig stigning från ca 200 möh till 1100 möh som huvudsakligt tuggmotstånd. Efter ca 20 km kommer första utmaningen en 500 m lång backe med drygt 10% lutning (för er som inte är så bekanta med stigningsangivelser, så räcker det med att säga att det är jobbigt att bara gå uppför).

Jag höll mig till min plan och tog det lugnt i uppförsluten för att släppa på i nedförsluten. Dock så passerade jag redan efter ca 30 km en allvarlig olycka och sedan en till. Efter racet så visade det sig tragiskt nog att en person omkom efter ha kraschat. Detta gjorde att mitt bergscyklings-självförtroende fick sig en liten törn och jag bromsade lite mer än jag brukar göra i nerförslöporna. Dessutom började min mage strula efter en knapp mil in i cyklingen.

Troligtvis hade jag svalt för mycket luft och fått i mig lite saltvatten under simningen, oavsett orsak så blev effekten att jag fick magknip och jag fick svårt att få i mig näring. Jag visste att det är inte bra. En människa har oavsett storlek, längd och vikt ca 1500 KCAL lagrat i inre organ och muskler, under en Ironman så förbrukar man lätt 11 000 – 13 000 KCAL och när de 1500 KCAL tar slut så kan de inte återföras på kort tid, vilket innebär att man måste kontinuerligt få i sig näring för att man inte ska gå in i den beryktade ”väggen”. Jag kämpade därför med geler (inte min favorit) och små bananbitar, men inte tillräckligt vilket jag fick sota för sen.

Andreas-Grundsell-Cykel-IronmanUnder cyklingen är det bäst förutsättningar att få i sig näring, eftersom de inre organen inte är lika ansträngda som under löpningen. Efter ca 8 mil släppte magnipet något efter idogt följande av uppmaningen; ”wherever you’ll be, in church or chapel, let it rattle!”…stackars medtävlanden. Efter 12 mil på banan är det snabbt nedför. Jag släppte på så mycket jag orkade och vågade och nu noterade jag att även min Garmin strulade, den registrerade inte distans utan enbart hastighet, jag har därför mycket bristfällig data från denna del av cyklingen, men toppnoteringen lyder 60 km/h och jag gissar att jag snittade mellan 50-55 km/h stora delar av nerförslöpan. Även om cyklingen är tuff så är det i en fantastisk miljö man cyklar. Genom pittoreska små byar och storslagna vyer med massor av entusiastiska människor som hejar – i Frankrike är cykling stort. När vi kom ner på slätten in mot Nice var det ganska bra motvind, som tyvärr slet lite i benen.

Efter ca 6:23 svängde jag så äntligen in i växlingsområdet på strandpromenaden. Drygt 20 min efter min plan – nu blev det tufft, jag måste klara maran på ca 4 timmar för att klara målet om sub 12 och jag visste att jag fått i mig för lite näring plus att nu var den svala bergsluften utbytt mot den gassande eftermiddagssolen och 25-26 grader i skuggan. Inga marginaler kvar alltså. Med denna tanke drog jag snabbt på mig skorna och satte på kepsen på drygt 6 min, inklusive upphämtning av nytt timing chip.

Löpningen

Jag var taggad för att nå mitt mål under 12 timmar och kände mig förhållandevis lätt i benen. Eftersom min Garmin inte funkade, fick jag springa på känsla. Jag kan i efterhand konstatera att det gick för fort. Första milen gick i drygt 5 min/km tempo. Andra milen kring 5:30 min/km (vilket jag borde legat på hela tiden enligt min plan). Efter 20 km började så motgångarna. Tempot kröp snabbt upp till 6:15-6:30. Värmen i kombination med att mina glykogenlager nu snabbt sinade, gjorde att mitt pannben fick jobba hårt. Jag tappade löptekniken, vilket bara gör saker värre.

Andreas-Grundsell-Malraka-IronmanEfter ytterligare 17 km kämpande sa kroppen ifrån. Jag var tvungen att stanna. Trots att jag tvingat i mig två flaskor Resorb från min ”Special needs” påse och fortsatt mumsande på bananer i den mån jag kunde utan att kräkas, så kunde jag inte förmå mina ben att springa. För att ni ska förstå frustrationen, så är jag alltså nu på sista varvet av maran och jag kan faktiskt se målet. Jag skriker åt mig själv och många i publiken läser namnet på nummerlappen och börjar heja; ”Andreas, courage, courage! Aller, aller!”. Tänk vad det ger mycket med sånt stöd! Efter ca 2 km promenad, så tvingar jag igång benen igen och lyckas faktiskt ”springa” de sista 3 km in i mål. Helt slut, men lycklig. Jag gjorde det! Jag är en Ironman!

Avslut

Efter ett par dagar börjar nu kroppen successivt att fungera igen och efter denna satsning börjar så smått reflektion och perspektiv infinna sig. Ironman knäckte mig inte – jag känner fortsatt glädje med triathlon och ser redan fram emot den olympiska distansen på Malmö Triathlon den 4 augusti, men jag kommer nog inte göra en fullängds Ironman igen, i alla fall inte de närmaste åren – gärna en halvdistans, men inte längre distanser.

Jag är så rörd över att så många nära och kära, bekanta och kollegor engagerat sig i detta och följt mig och peppat och hejat – jag har först nu, när jag kommit ur målfokuseringen, verkligen förstått så många som bryr sig om mig och mina påhitt – det värmer så mycket mer än medaljens tyngd och kanske bäst sammanfattar glädjen med en Ironman – familj och vänners engagemang! Av hela mitt hjärta; TACK!

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*