Helgen med Salomon har börjat, med Kullamannen The Dark Side

LOPO

Igår var det dags att bege sig söderöver, till Skåne och Kullaberg för årets största utmaning – Kullamannen Ultra Trail. Efter att ha jobbat klart för dagen på onsdagen så var det full fart med förberedelse, fix och packning. Varv på varv därhemma för att vara säker på att jag fått med allt. Eller i alla fall rätt saker, för jag packar alltid med mig för mycket var jag än ska. På torsdagsmorgonen gick jag några extra varv för att kontrollera packningen, för säkerhets skull. Sen började jag rulla neråt, med ett stopp för att hämta upp en ny löparkompis, Björn Källström så jag gick sällskap på vägen.

Men redan i bilen började något som jag sett fram emot med den här helgen. Ohejdat, ocensurerat och oändligt snack om löpning! 7 timmar senare när vi kom fram fanns det fortfarande nya ämnen och vinklar, fantastiskt. Sen låg jag helt klart i lä när det gäller erfarenheter och lopp jämfört med Björn ju mer vi pratade. Men lärorikt och inspirerande att lyssna till just erfarenheterna, loppen och upplevelserna. De flesta i gänget jag skulle möta har ju sprungit rejält mycket mer än vad jag har.

Framme och möte med Salomon-gänget

Till slut kom vi fram och började vid tävlingscentrum, hämtade ut nummerlappar, kikade i shopen och lokaliserade oss. Sen fick jag leta mig iväg en bit till för att hitta campingen och ”Salomon-stugorna”. Det är ju alltid lite nervöst att komma som ny in i ett nytt gäng så det var lite trevande. Men ärligt talat inte så länge, den första jag träffade på var Miranda Kvist från Team Nordic Trail och Salomon. Med Miranda var det öppen famn direkt och rätt in i gemenskapen på en gång. Sen anlände den ena efter den andra av teamet, Camilla Ringström, Andreas Svanebo med flera. När Andreas kom fram så blev jag lite ”star struck” får jag erkänna och tystnade direkt. Men det dröjde inte länge där heller innan jag förstod att både han och hela gänget är oerhört jordnära, öppna och genuina, Andreas var den första att greppa kastrullerna när det var dags att laga mat i stugan.

Ganska snabbt var det dags för mat och prat och middag, tiden rusade sen ganska fort och det var läge att börja dra sig mot tävlingscentrum och starten för Kullamannen – The Dark Side. Ett glatt och laddat gäng löpare rörde sig kring tävlingscentrum och till slut var det dags att röra sig mot starten. Vi väntade lite vid starten sen ställdes frågan till alla löpare om vi ville vänta på mer mörker eller springa. ”Springaaa!” blev det självklara och högljudda svaret.

Mörkerlopp och pannlampa på ”The Dark Side”

Starten gick, men det var inte särskilt mörkt än. Fast alla slog på pannlamporna ändå för att få rätt stämning redan från början. Vi sprang direkt in i skogen och det dröjde inte länge innan det bar av lätt uppför, sen mer lätt uppför och efter några transportsträckor på grusväg och en del stig så kom det rejäla stigningar att ta sig an. Jag ansträngde mig för att hålla igen och bestämde mig för att gå i alla backar. Det var inte helt lätt först, men ganska snart var det väldigt skönt att gå i backarna. Det blev så pass brant att man fick använda händerna här och där. Men det var det värt, för ungefär halvvägs kom vi upp till högsta punkten och fick en vy med milsvid utsikt över halvön och havet.

Längs loppet blev det mörkare och mörkare och även i skogen kom pannlamporna till allt större nytta. Det krävde särskilt fokus i nedförsluten och det var riktigt brant och tekniskt stundtals. Det gick bra och jag höll igen så mycket jag kunde för att absolut inte skada mig eller göra något dumt för att riskera lördagens lopp. Det höll tills jag kom ut på ett lätt nerförslut nästan utan stenar eller hinder. Då släppte jag fokus från marken för en sekund och sprang snett på en sten – ritsch, vrickad högerfot… aj fasen. Jag gick lite och började springa efter en stund, det kändes okej ändå så jag fortsatte. Efter en kilometer till så gjorde jag precis samma sak med vänster fot och nu blev jag lite skraj. Resten av loppet var det extra lugnt och extremt fokuserat på underlaget.

Jag gick i mål med skaplig fart och belönades med riktigt god Gulasch från Rusthållargården, och förstås eftersnacket. Men min tanke med att ett lugnt lopp två dagar innan ultraloppet skulle ”skölja genom kroppen” gick ju sådär. Mustiga backar och två fotvrickningar var ju inte tanken. Vi får se hur det det blir med fötterna, särskilt med högerfoten. Den är lindad och jag får ta det försiktigt och vila den. Lördag morgon får jag känna efter, men jag kommer nog starta oavsett och se hur det går.

Kullamannen-The-Dark-Zone-Extra

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*