Återblick: Jag klarade en halv Ironman på Vansbro Triathlon!

MÅL & PRESTATION

Det här är ett inlägg som väntat väldigt länge på att bli skrivet. Men nu är det dags, och en återblick till en av förra årets största utmaningar! Vansbro Triathlon och närmare bestämt en ”HIM”, en halv Ironman. Det är klart att jag både tänkte och ville skriva ett inlägg direkt efter, men det fanns ingen ork till det. Efter tävlingshelgen som också inbegrep Vansbrosimningen var det dags för en välförtjänt ledighet och semester och det fick bero. Nu minns jag nog inte riktigt alla detaljer så som jag skulle vilja, men tillräckligt förstås, det är ju inte en upplevelse man glömmer i första taget.

Äntligen nervös!

Tävlingen gick av stapeln den 6 juli, och bestod av 1,9 km simning, 90 km cykling och 21 km löpning. En mustig kombination med andra ord. Det som var väldigt positivt för min del var att jag var riktigt nervös, och peppad, men just nervös kändes bra. Vid tiden för loppet så hade jag genomfört för många lopp och blivit rätt avtrubbad. Det var ingen direkt gnista längre, som det varit innan och som ju gjort att jag bokat alla loppen från början.

prep-vansbroSjälvklart var jag nervös, pirrig och peppad för de två storutmaningarna Stockholm Marathon och Vätternrundan tidigare i juni – men det var något annat den här dagen och jag tror att det var en stor dos av okänd mark. Flera grenar, växlingar, annan typ av tävlande, timing och mycket som skulle funka. Skulle jag orka och skulle pannbenet räcka till? Skulle jag kunna göra växlingar på någorlunda hyfsad tid? Hur funkade allt egentligen?

Taskig träning

För ärligt talat, jag hade knappt tränat något alls på tre grenar i följd, eller på växlingar. Jag hade kombinerat cykling och löpning någon gång, och vid enstaka tillfälle simmat och cyklat. Det var kanske inte det listigaste upplägget och det oroade mig förstås. Sen berodde det mycket på att jag just hade haft Marathon att öva specifikt för, och fokuserad cykelträning inför Vättern, kombinationsträningen hanns inte riktigt med.

Men nervositeten och pirrigheten lockade fram glädjen i mig, den som trubbats av en del. Och det – det kändes riktigt bra! Det fanns också en hejaklack på plats, ett gäng som var uppe en dag i förväg för att köra Vansbrosimningen på söndagen. Det gänget hjälpte verkligen till, banan var dragen så det blev ett bra publiklopp och de kunde bära fram mig vid tillfällen då det var extra tungt.

Rykten och förberedelser

Det var fint väder på tävlingsdagen skönt nog, blå himmel med lätta moln och lagom temperatur i luften. Men, redan veckor före loppet vad det en ihållande diskussion på nätet om temperaturen i vattnet. Folk hade provsimmat, mätt, känt efter och det blev något som snurrade för full i mitt huvud också. Var det kallt i vattnet? Hur kallt? Hur kallt är kallt? Hur kommer det kännas, kommer jag domna? Det här blev störst fokus för min nervositet och gick så långt att jag i halv panik köpte en neopren-huva för att kunna klara mig i isvattnet utan att svimma. En investering som jag sen… inte ens använde, jag rev av den och hade med mig som en halsduk på simningen.

Vi var i startområdet i mycket god tid och kunde i lugn och ro få koll på läget, var allt fanns och jag studerade spänt hur saker och ting skulle funka i växlingar och hur banan gick ut från växlingsområdet. Jag fick inte riktigt grepp om det men räknade förstås med att jag inte skulle vara ensam och kunde ta rygg på någon. Jag riggade upp min startplats, kollade alla prylar, lade upp i ordning, kände och klämde och tyckte allt var så bra det kunde bli.

Något att bli nervös för på riktigt

trasiga-simglasogonLagom till att det började dra ihop sig, när det var dags för tävlingsinformation och man inte längre kunde gå ut och in ur startområdet. Då kollade jag igenom utrustningen igen och upptäckte i mild panik att simglasögonen var trasiga. De hade gått av mitt på över näsan. Att simma utan glasögon var knappast aktuellt. Jag har linser och man vill definitivt kunna titta ostört efter riktning och vevande medtävlanden.

Med falsett i rösten fick jag kontakt med sambon, som i sin tur fick springa bort till stället jag köpte huvan på och skaffa ett par nya simglasögon. Väntan på att hon skulle komma tillbaka gjorde att jag bara hörde knappt hälften av informationen som meddelades alla. Vilket gjorde att jag blev ännu mer nervös, för vad hade jag missat? Men jag fick ett par nya simglasögon i knapp tid till start – och var så redo jag kunde bli.

Naturligtvis så förberedde jag mig också genom att besöka Bajamajorna. Gång på gång, i vanlig ordning. Det är nästan då jag vet bäst att loppet ”gäller”, beroende på insats där. Den lilla egenheten brukar roa några av mina loppkompisar, alltid något…

Dags för start och simning

Jag blev snabbt varm i våtdräkten på väg till vattnet några hundra meter bort. Tankarna for genom huvudet och jag bara följde strömmen. Fattade sakta att olika färg på badmössan gjorde skillnad på tävlings- och motionsklass, och placerade mig i rätt gäng. Men väl framme vid vattnet, då släppte nervositeten. Kvar blev pirrigheten och en rejäl dos med pepp! Jag kände mig bara strålande glad och ville sätta igång, för nu var det simning och det kunde jag ju, resten får lösa sig vartefter tänkte jag och kunde fokusera på vad som låg direkt framför mig.

Starten skedde i vattnet så en stund innan start så låg vi alla där och guppade och höll oss bakom en linje. Jag blev så till mig att jag ägnade flera minuter åt att göra kullerbyttor i vattnet – det var jag rätt ensam om men kunde inte hålla mig. Pang! Starten gick och alla kastade sig framåt, lagom kaos som det tydligen ska vara i ett triathlon. Alla tog i och jag slog i folk och fick själv en kyss flera gånger och folk på alla sidor, nästan översimmad men klarade mig med några girar.

Det finns få genvägar som funkar

Naturligtvis gick jag ut lite för hårt, hetsad av frenesin i vattnet. Jag blev så andfådd att jag inte tyckte jag fick luft och fick vatten i ansikte och mun hela tiden. Visst, det var motströms första halvan men det var inte såhär simningen skulle bli, och när jag blev medveten om det så fick jag grepp om mig själv. Jag tvingade mig till min takt, fokuserade på andning och rytm och försökte hålla mig lite till sidan samtidigt. Det gick bra, och jag kände trivseln i vattnet igen. Jag höll mig rätt nära vattenkanten och tyckte att jag hade hittat en genväg. Det var det nog till viss del, men vid åtminstone två gånger simmade jag in i grenar och rötter under vattnet. Inte så mysigt direkt och stoppade upp mig.

Men det som tog udden av min genväg var att jag inte riktigt hängde med när det var dags att vända. Vändningen var mitt ute i strömfåran och jag fortsatte rakt fram tills jag märkte att jag var ensam, då fick jag simma tillbaka en bit på vägen ut till bojen. Men därefter var det lugnt, fältet hade spritt sig och vid några snabba blickar kände jag att… vad fasen, det var överraskande många bakom mig trots allt.

Första växlingen

vaxling-riggad-triathlonTill slut bottnade jag och tog mig upp på land igen, 1,9 km simning hade gått bra och hade tagit mig 40 minuter och 18 sekunder. Dags för växling! Det var en bit upp till växlingsområdet och det blev långsam jogg på lätt stela ben och väldigt kalla fötter. Av med våtdräkten och dags för cykling. Jag tog det medvetet lugnt och tänkte på vad jag gjorde för att inte göra någon korkat miss. Jag drack och tog en energi-bar medan jag förberedde och fick på mig hjälm och skor med mera. Växlingen tyckte jag ändå blev på en bra tid för sträckan från vattnet och vad jag själv tyckte var långsam, men metodiskt, skifte – 7 minuter och 16 sekunder.

Dags för cykling

Jag formligen studsade upp på cykeln, gott om energi och full av vilja och förväntan. Det var ju bara några veckor sen Vätternrundan, det här skulle gå bra! Jag forsade iväg längs banan som var upplagd längs landsväg om 3 x 30 km. Nu var det dock klokt att vara taktisk, jag visste att jag inte visste hur det skulle kännas efter en tid och att det var ett halvmarathon som skulle följa efter alla nio mil. Men det är inte så lätt att hålla tillbaka, inte minst när man gärna tar rygg på någon som håller bra takt även om den är lite hög. Ryggarna växlade en del och jag körde om och körde om flera stycken, något som alltid sporrar mig även om jag borde veta bättre än att jaga om någon i onödan. Första varvet gick i över 30 km/h i snitt, 55 minuter och 9 sekunder.

Andra varvet

Andra varvet kändes också bra, och att jag klarat första under timmen fick mig att vilja hålla snittfarten. Lärdomar från mig själv, t.ex från Maraton var ett upplägg att fylla på med energi med jämna mellanrum. Så jag hade en regel för mig själv som jag följde benhårt. Dricka vatten var 20:e minut, äta en bar nästa 20:e minut och en energi-gel nästa 20:e minut. Det funkade riktigt bra och höll energin på bra nivå länge. I vändningarna i startområdet mötte jag hejaklacken och fick annan energi och glädje att trampa på. Andra varvet landade också under timmen, 57 minuter och 20 sekunder.

Tredje varvet

Men på det tredje varvet, redan kort efter att jag gett mig ut på det så kände jag av att jag hållit en för mig för hög fart i nästan två timmar. Det var inte samma styrka i benen, inte samma energi eller frenesi och jag förstod att det var nu, nu skulle jag vägas och mätas om jag skulle klara det och hur jag skulle klara det. Snittiden föll, jag tog i men fick acceptera att det gick långsammare.

Jag började också fundera på vad som fortfarande låg framför mig, nästan en timme cykling och nästan två timmar löpning. Bara att bita ihop och köra på, en sak i taget och nu fick jag väcka upp pannbenet. Till slut efter skaplig möda så närmade sig slutet på cyklingen, en försiktig avslutning för att inte göra något dumt som att ramla på sista metern med de trötta benen. Tredje varvet klarades av på 1 timme och 5 sekunder, och totalt tog cyklingen 2 timmar, 52 minuter och 41 sekunder.

Växling igen

laddad-for-triathlonDet var stumt och darrigt i växlingen efter cyklingen, jag fumlade en del med prylarna. Men inte så länge, för en ur hejaklacken kom ända in till min startplats och piskpeppade mig inför fortsättningen. Han lämnade mig ingen tid till tanke, bara att ladda om, rycka upp mig och ta mig an löpningen. Jag stapplade iväg och försökte att inte låtsas om hur seg kroppen kändes, att jag inte riktigt kände ben eller fötter och att löpsteget slarvigt.

Jag tänkte att om det är något jag kan så är det ju att springa? Det var med löpningen allt startade, och både rutin och form bara måste finnas där om jag fick upp värmen lite. Jag hade både rätt och fel i den tanken. Absolut så hjälpte grundformen och rutinen i löpningen till, annars vet jag inte hur det gått. Men löpningen blev varken lätt eller ledig för det. Banan var 3 x 7 km med vändningar, på cykelbana och väg genom villaområden.

Det krävdes en hel del viljestyrka

När det gäller löpningen så minns jag inte skillnaden på varven så noga, mer än att det sista varvet var riktigt riktigt jobbigt. Jag stannande och gick vid två tillfällen, jag var helt slut och fick kämpa rejält med viljestyrka och pannben för att ta mig vidare. Vid tredje varvet så avskydde jag banan, jag såg alldeles för mycket av den asfalten när jag stirrade ner i backen och tog steg för steg.

Att fylla på energi gick bra men det hjälpte inte längre, jag ville nästan spy vid några tillfällen och allt smakade bara äckligt. Men jag visste ju att depåerna var slut sen länge, salt och vätska var det inte mycket kvar av så det var bara att tvinga i mig med jämna mellanrum. Det som bar fram mig var återigen hejaklacken, de stod utställda på vad jag gissar var mitten av banan. De tjoade, skrek, peppade och höll igång mig. Jag kämpade på, jag visste ju att jag skulle springa förbi dem sex gånger och att de väntade på mig…

Tiden för löpningen blev inte så tokig trots allt. Givetvis hade jag velat klämma halvmaran under två timmar, men missade med en dryg minut. Takten i stort var bra egentligen, men känslan på slutet var fruktansvärd. Första varvet tog 35 minuter och 21 sekunder, tempo på 5.03 min/km – alldeles för högt tempo från start tyvärr och det fick sina konsekvenser. Andra varvet kunde jag inte hålla i närheten av samma takt så det tog 42 minuter och 31 sekunder, tempo på 6.04 min/km. Tredje och sista varvet gick ännu långsammare på 43 minuter och 19 sekunder, tempo på 6.11 min/km. 6-minuterstempo är och var långt från min förmåga, men det fanns verkligen inget jag kunde göra, det var snabbast möjliga fart. Jag sprang i mål på löpningen på 2 timmar, 1 minut och 9 sekunder. Så nära målet.

Äntligen målgång!

medalj-vansbrotriathlonSprang i mål är att ta i, jag stapplade stel, stum och darrig över linjen. Jag kunde knappt röra mig, försiktig i varenda rörelse för att inte få plötslig kramp. Jag skakade när jag tog emot medaljen och försökte få vattenflaskan till munnen för att dricka. Hejaklacken hade hunnit fram innan jag kom i mål, en härlig syn och underbart att tas emot av gänget.

Totalt tog det mig 5 timmar, 46 minuter och 41 sekunder. Jag är mycket nöjd, min förhoppning och dagdröm inför loppet var att ta mig in under 6 timmar, och det gjorde jag med marginal! Det kändes helt overkligt att vara i mål. Det kändes som att simningen, det var väl igår jag gjorde den? Var är cykeln? Måste jag gå ända bort till växlingsområdet igen? Jag var slut och färdig, men så glad att jag gjort det, och klarat det – vilken upplevelse! Men sen tog det inte mer än fem minuter innan jag insåg att jag snart skulle tillbaka till samma ställe igen, nästa dag skulle jag ju köra Vansbrosimningen…

Några avslutande ord

En sak jag inte vill glömma att skriva, det är att loppets arrangemang i sig var ypperligt. Stämning, bana, funktionärer – och vilken publik! Längs löparbanan var det folk som hurrade och hejade och hade satt upp egna duschar som vi kunde springa genom om vi ville. Längs cykelbanan var det mycket folk ute och tjoade, längs vägen eller från trädgårdar och ett gäng hade samlat en liten orkester och öste på vid en rastplats under alla cyklingens timmar – det gav verkligen en kick!

När jag nu sitter och tänker tillbaka så känner jag – vilken jäkla bedrift. Ett tufft lopp men jag klarade det. Och skulle jag göra det igen? Ja, det skulle jag. Men då kommer jag också till en del lärdomar, bland annat att jag skulle ha tränat faktisk triathlon i mycket högre grad än jag gjorde. Inte så svårt att uppnå med tanke på att jag knappt gjorde det, men ändå.

Att ha lagt mer tid på anpassad träning handlar i så fall för mig inte om att kapa tider i växlingarna, utan som nybörjare framförallt att få rutin och lära känna kroppens signaler. Att bli bekväm med och träna på tröttheten efter lång tids ansträngning och flera grenar med olika tekniker. Den här kombinationen och sträckan var något helt nytt, men också sätt att börja så att säga, den hårda vägen.

Jag som inte har bokat något lopp alls än under 2014 – nu blev jag ju riktigt sugen på att boka mig ett triathlon och sätta igång!

2 Trackbacks & Pingbacks

  1. Peter vann min startplats till Öppet Spår! | Springcalle.se
  2. Att tvingas köra om tar knäcken på mig - Springcalle.se

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*