Kolmårdstrailen blev mitt jobbigaste lopp någonsin

ATT SPRINGA IN I VÄGGEN

Precis före starten till loppet Kolmårdstrailen 21 km så tog jag en bild på en peppad Springcalle och postade på Facebook och Twitter. Men efter loppet skrev jag inget, lade inte upp någon bild och efter ett tag var det några som frågade hur loppet gick egentligen?

Svaret är att det var det jobbigaste loppet jag sprungit. Vansinnigt tufft när benen tog slut efter halva loppet och efter 2/3 var jag redo att bryta, på ett sätt jag aldrig varit tidigare. Jag har inte heller tvingats gå så mycket på ett lopp, mot slutet var det promenad som gällde i minsta motlut och över myrmarkerna, fullständigt hjälplöst.

Loppet började ganska bra

springcalle-startar-i-kolmardstrailen-21kmI starten till 21 km banan var vi ca 120 skogs- och trailsugna personer som gav sig iväg med startskottet. För en gångs skull stack jag inte iväg som en tok, något jag brukar ha lite problem med. Jag tog det lugnt och höll mig till en klunga som värmde upp i en skaplig takt. Klungan sträcktes ut och det blev snabbt ”single track” där man bara fick plats en person i bredd. Banbeskrivningen är väldigt talande för hur det var längs banan.

Allt var frid och fröjd i ca 8 km med bra långdistanstempo mellan 5:10-5:45/km och det mesta kändes bra. Jag flåsade ljudligt och var lite tungandad redan från början och lade märke till det, men tänkte att det släpper bara jag blir varm. Det blev inte riktigt så, jag kan säga att efter målgång kunde jag knappt prata. Jag var så hes efter att ha hyperflåsat och stundtals brölat mig uppför backarna.

Brände ut mig i backen

Efter den första vätskekontrollen så bar det av uppför. En lång backe där man från foten inte såg slutet på motlutet. Jag tror att jag redan här satte en spik i kistan, jag bestämde mig för att springa upp hela vägen och det gjorde jag också. Med motstånd förstås men påhejad av lätt förvånade löpare omkring mig.

Det var dumt av mig. I mitt huvud så är jag lika tränad och backstark som förra säsongen, men i verkligheten var det mycket längesen jag nötte låren i Hammarbybacken. Jag brände helt enkelt av den mesta energin och när jag nådde halva loppet var benen slut och stumma. Efter det här kom jag aldrig tillbaka i loppet, och backarna blev fler och fler och byttes ut i tunglöpt myrmark på plana partier.

Redo att bryta loppet

startfallan-salomon-trail-tour-kolmarden-med-andreas-svanebo

Kilometertiderna rasade och min målbild skrev jag om flera gånger i huvudet. Den 19:e kilometern avverkades på hejdlöst långsamma 9.42. Efter 2/3 var jag redo att lägga ner, men jag var ju ändå tvungen att ta mig till mål och jag hade ju ingen telefon med mig för att ringa sambon så hon inte skulle bli orolig om jag gick resten av vägen. Så jag bet ihop och släpade mig vidare.

Jag fick gå uppför varenda motlut och genom blöta passager och myrmarker. Det fanns absolut inget mer att ge, det var en kamp bara att nöta vidare. Normalt stannar jag bara vid enstaka vätskekontroller på lopp. Detta lopp stannade jag och pausade vid varenda kontroll. Vatten, sportdryck, mina energi-bars åkte ner.

I korthet så var resten av vägen, sista halvan av loppet över en timmes ren plåga och mental kamp. Detta på ett sätt som jag aldrig känt, någonsin. Jag kom i mål till slut, som en blöt trasa och det enda jag hest kunde rossla fram till sambon var ”Vansinne…  vansinne… fy fan” under fem minuter utslagen på gräset medan jag hällde vatten i munnen som om jag hade varit vilse i öknen.

Funderingar och spekulationer

Jag har förstås några funderingar kring varför blev så tufft för mig. Jag tyckte ju tidigare att loppet Springcross var lite tyngre än jag räknat med och har insett att jag inte riktigt är där jag planerat att vara formmässigt just nu. Men det här var en hel annan sak.

Det ena är att jag tränat på tok för lite i backe. Backträning ger enormt mycket och är något som gett mig kraft, spänst och uthållighet under förra säsongen. Backträningen är en mycket stor del till mitt resultat på Lidingöloppet. Vilket jag för övrigt gärna jämför med det här loppet. Lidingöloppet är 30 km och jag sprang det på ca 2.40. Kolmårdstrailen 21 km sprangs på ca 2.28 km. Sen är ju inte Lidingöloppet ett trail-lopp, utan faktiskt ”lättare” när det gäller bana och underlag, inte minst ca 110 m mindre höjdskillnad.

Uppladdning och anpassad träning

Så jag misströstar inte fullständigt, jag vet också att det här till del berodde på dagsform. Och när det gäller dagsform så finns det delar i uppladdningen som kunde varit bättre. På torsdagskvällen körde jag ett för mig stenhårt cykelpass på två timmar, det kändes i ben och rygg både fredag och lördag och påverkade kroppen helt klart.

Kolmarstrailen

Ytterligare förklaring är helt enkelt att jag inte heller sprungit och tränat traillöpning särskilt specifikt. Det hade varit bra kan man väl säga. Traillöpning är ju inte enbart att springa rakt fram, det är att springa en hel del i sidled, parera, plötsligt explodera i många små steg eller ta ett par dubbelt så långa kliv, hoppa över stock och sten och andra hinder. Den träningen bygger muskler som man inte får vid ”vanlig rälslöpning” rakt fram. Inte bara höfter och ben utan faktiskt i fötterna, som spelar roll.

Det gjorde att jag fort blev trött i terrängen, och det var så nära att jag ramlade på slutet att jag sprang extremt defensivt och nästan stannade för hinder. Helt enkelt för att jag var så slut, hade jag ramlat hade jag gjort mig väldigt illa tror jag.

Summering av det jag skyller på

Summeringen är alltså: på tok för lite backträning, för lite träning på traillöpning, dagsform och alldeles för tuffa pass för nära loppet. Plus en annan detalj, nämligen fyra-fem kilo för mycket på magen. Det kanske man inte kan tro i skenet av all träning, men nog sitter de där. Ska ta tag i den biten, vilket dag som helst nu…

Var det något alls som var bra egentligen?

Ja det absolut saker som var bra! För det första gillar jag verkligen det här loppet. Jag sprang 10 km loppet förra året som var premiärarrangemanget. Litet lopp med intim och lokal skön känsla och trots regn och rusk då så var det ingen tvekan om att boka plats till i år. I år var det blå himmel, sol och strålande väder. Vacker varierande natur med vildmarkskänsla längs flera partier och ett par ställen med makalös utsikt.

salomon-trail-tour-logotypSen är det inte synd om mig alls. Visst det gick dåligt på loppet, men jag är i bra form konditionsmässigt, tränar tre grenar samtidigt och har roligt medan jag gör det. Inga direkta skador och njuter av att vara utomhus så mycket som jag är med träningen. Det var likadant igår egentligen, jag var ute och gjorde det jag gillar så mycket.

Så förutom den ”lilla detaljen” med själva loppet så var det en fantastisk dag med glada löpare, hög stämning och jag kom ju faktiskt i mål. Inte ens sist faktiskt. Blir det revansch nästa år? Jajamen! Det blir faktiskt revansch redan om en månad på Stockholm Trail 21K, marathonpremiären nästa helg är annan sak. Trail måste mätas mot trail helt enkelt.

4 Kommentarer på Kolmårdstrailen blev mitt jobbigaste lopp någonsin

  1. Jag känner igen mig.
    Ganska snarlikt mitt terränglopp i höstas, där knappa 18 km avverkades på 2,33… Efter 12 km var jag HELT slut. Mjölksyran kom i minsta lilla, pytte-motlut. Och säger som dig, backpassen borde varit fler…!

    Men man lär så länger man lever. :-)

  2. Ibland går det inte som man tänkt sig. Tycker du gjorde en bra tävling trots det! Tack för trevlig läsning om din upplevelse :)

  3. kul att läsa, och det finns många fler lopp

    • Absolut, och efter att ha fått tillbaka självförtroendet på Stockholm Marathon så ser jag fram emot nya tag i skogen 30 juni på Stockholm Trail!

3 Trackbacks & Pingbacks

  1. Repris för kvartersloppet i skogen med Stockholm Trail | SPRINGCALLESPRINGCALLE
  2. Rapport från Stockholm Marathon, vilken premiär och revansch! | Springcalle.se
  3. Kolmården satsar tredubbelt i år - Springcalle.se

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*