Lopprapport från Gran Fondo Stockholm, så gick årets första lopp

LOPPRAPPORT

Jäklar vad kul det var att köra ett lopp igen! Pirret, peppen, förberedelserna, stämningen på plats och i starten. Styrkan och spänsten i början, nötandet, svackorna och den mentala utmaningen under loppet och krafttagen när de sista milen började räknas ner. Riktigt jobbigt och riktigt roligt! I lördags var det alltså dags för årets första lopp, cykelloppet Gran Fondo Stockholm som också hade premiär och arrangerades för första gången.

Jag och min sambo körde tillsammans och bildade ”klunga” där vi varvade med varandra att ligga före och dra. Man får faktiskt draghjälp så det märks även om det bara är på två personer och inte 20. Vi hade övat tillsammans en enda gång, vilket gick bra, men vi visste inte riktigt hur varandras form var eller hur det skulle funka efter ett antal timmar. Att vi inte kört mer ihop beror helt enkelt på en bebis i huset.

Laddning och nerver

Två dagar innan loppet kändes det som att vi ”plötsligt” kom på att det var lopp, och att det var rätt långt, och att vi inte riktigt hade full koll på allt. Nervositeten slog till redan då och höll i sig ända tills vi var på plats på arenan. Vi hämtade startbevis dagen innan och lämnade cyklarna på plats. Packade och kontrollerade utrustningen hela kvällen, det var inte helt enkelt eftersom det plötsligt blivit så himla varmt väder. Vi har ju tränat i kyla och underställ nästan hela våren känns det som och rutinutrustningen rubbades nu.

Men efter lite vånda och val fick vi ihop alla grejer och sov en kort natt. Upp i ottan för att ladda lite energi och åka iväg med lillkillen till barnvakten, sen fullt ställ iväg mot Friends Arena som var både start, varvning och mål för loppet. Vi var väldigt nervösa för om det skulle finnas parkeringsplatser eller inte, det har varit en del snack om bristen av det vid olika arrangemang på arenan. Så när vi var nära nog parkerade jag beslutsamt på första bästa plats. Som visade sig vara första sämsta plats, det fanns gott om platser bra mycket närmare. Men det fick vara som det var med det, ett orosmoment ur vägen.

Gran-Fondo-Serie-3

Sen var det bara att orientera sig, kolla grejerna, lämna in överdrag när det började närma sig start. Plus för min del i vanlig ordning gå på muggen ett par gånger. Före-lopp-nerverna sätter alltid igång dumheter hos mig, men numera ser jag till att ha marginalerna på min sida…

Stressig och frustrerande start

När starten närmade sig var vi rejält peppade och glada, nu jäklar skulle vi ut och mosa! Men då upptäckte sambon plötsligt att hennes sadel var för hög. Vi hämtade ut den från service dagen innan men missade helt att prova… ingen höjdare och inga verktyg. Lätt panik med tre-fyra minuter kvar så fick vi hjälp av servicekillarna från Sportson, snabbt och smidigt och vi hade en hel minuts lugn och ro i startfållan innan det var dags.

Starten gick och vi rullade iväg och försökte hålla huvudet kallt för att inte bränna ut oss direkt. Men ganska snabbt märkte vi att vi ville och kunde hålla ett högre tempo än skocken som samlades framför oss. Vi drog på lite men medvetna om att det var ett antal kilometrar avsatta till uppvärmning. Men det gick undan rätt bra ändå i hela två kilometrar då jag prickade in ett mer än decimeterdjupt hål i asfalten och small i stenhårt med bakhjulet mot den skarpa kanten. Efter några hundra meter var det kört, punktering, bara att stanna.

Av med hjulet, fram med slang och verktyg och full fart. Det gick smidigt i stort, relativt lugnt och metodiskt men funkade inte ändå. Slangen vid ventilen vägrade falla på plats innanför däcket, omtag och nytt försök. Tre gånger försökte jag och klockan gick. Det började bli riktigt jobbigt och frustrerande för båda. Men till slut så kom äntligen en av de ambulerande servicebilarna från Sportson och vi fick snabb och smidig hjälp med att få till det sista och pumpa däcket. Lättnaden var total, nästa steg hade varit att bryta för mig och för sambon att köra själv. Verkligen inte planen men nu blev det bra ändå, fast vi hade stått stilla i nästan 20 minuter och sett startgrupp på startgrupp susa förbi, otroligt stressande.

Full fart framåt

Nu var vi på rull och satte fart, naturligtvis jagade av att vi tappat tid. För även om man säger att tiden inte är så viktig så är den det, alltid. Vi ville in under sex timmar, och så nära fem timmar vi kunde komma. Vi turades om att ta täten och dra, bytte när det kändes rätt och det funkade hur bra som helst. Det är ett formbesked också när man faktiskt kan återhämta sig av att ligga bakom i fem minuter även efter tio mil.

Vi öste på i bra fart, över 20 km/h så ofta det gick och både farten och antagligen en del på grund av startgrupper så körde vi om folk. Hela tiden, under hela loppet, hundratals cyklister. Det var rätt häftigt och kändes som att vi flög när vi låg i ”ytterfil” konstant och ropade ”håll höger!” tills vi nästan var hesa. Några få körde om oss längs vägen men de kom vi ikapp och förbi efter ett tag, oftast cyklister som brände ut sig i backarna. Mot slutet var det kanske sex-sju stycken som spurtade om, men annars ingen. Märkligt men en skön känsla.

Gran-Fondo-Serie-2

Sen blev vi inte helt ensamma i vår klunga, en tjej och en kille och möjligen någon till hakade på. Killen försvann vid en depå men kvar i sällskapet körde en tjej som hette Maja. Hon erbjöd sig att dra hon också men vi avböjde. Det kanske låter konstigt, men grejen var att vi ville göra det här loppet ihop, på vårt sätt med vårt teamwork och synkning och köra helt tillsammans denna barnfria dag. Vi förklarade det väldigt luddigt där och då, men Maja var nöjd förstås som kunde ligga med i klungan hela vägen. Eller nästan hela vägen, hon tog initiativ och klev upp i precis rätt tid några kilometer från mål. Det behövdes och var riktigt tacksamt!

Vi var starka hela vägen men självklart kom det perioder av ”dippar” när det var tufft, inte bara fysiskt utan framförallt mentalt. Jag fick min dipp kring 11-12 mil när jag verkligen önskade att loppet var över och undrade om jag verkligen skulle orka eller klara det, särskilt i några av backarna där det blev tungt. Mina ben var inget större problem faktiskt, men nacken. Jag har inte tränat så mycket cykel att jag vant och tränat nacken för vinkeln, så jag hade rejält ont redan från halva loppet. Det hjälpte knappt hur mycket jag än rullade och försökte mjuka upp.

Men jag lutade mig mot att det skulle mycket till innan jag vek mig, att jag visste att jag klarar det med kroppen. Plus och framförallt att det var helt tvärt om för sambon, nu var det ju bara tre-fyra mil kvar, det var ingenting och nästan i mål tjöt hon och drog på. Bara att hänga med och ge sig hän i hennes känsla.

Målgång och mer om själva loppet

Till slut efter timmar av slit så kände vi igen oss och visste att nu var det nära, bara att kämpa sista biten också. Fullt ös på sista raksträckan och sen in på arenan för målgång, så otroligt skön känsla! Vi körde in på tiden 5.41. Vilket var bra och klart under de där sex timmarna vi ville klå. Men, nu stod jag ju med min punktering i nästan 20 minuter… så även om den officiella tiden är vad den är så vet vi att vi gjorde det på mindre än 5.25.

Jag kollade också medelhastigheten under cykling och såg att vi snittade 29,7 km/h, ruggigt bra på den banan och jag är riktigt nöjd. Sen tog vi lite tid på oss i vissa depåer, men det var tvunget och rätt skönt faktiskt. Nöjda, utmattade och glada däckade vi och sträckte ut oss en stund innan vi hämtade ombyte. När vi återhämtat oss lite så slog vi till och tog varsin massage faktiskt, det har jag aldrig gjort förut men det var helt underbart för min ömma nacke och rygg så det gör jag definitivt fler gånger!

Vad gäller loppet i sig så har jag blandade kommentarer. Det var som sagt superkul att köra lopp igen och själva prestationen är jag väldigt nöjd med. Arrangemanget i sig var mycket proffsigt genomfört, det var svårt att tro att det var första gången loppet hölls. All kommunikation och information före, under och efter loppet har varit klockren och klart över förväntan. Mängder av funktionärer, allt på plats, inte för lite eller för mycket av något. Logistiken flöt på perfekt, startgrupper och startfållor, toaletter med mera.

Gran-Fondo-Serie-1

Däremot så var jag inte helt förtjust i själva banan. För det första att det var två varv på samma slinga, det tycker jag sällan är roligt eller motiverande och i det här fallet var det bara roligt just vid varvningen genom arenan men annars var det ingen höjdare för mig. Särskilt med tanke på banan i sig som jag tyckte var jobbig för hur den var upplagd.

Den gick på cykelvägar, i villakvarter och landsväg med mängder av inbromsningar och accelerationer i skarpa kurvor och i en hel del rondeller. Jag upplevde att det var svårt att få flyt under långa sträckor och förstås tungt att behöva dra upp i fart om och om igen. Dessutom var väglaget rätt risigt på sina ställen med hål, bulor, sprickor och kanter. Inte bara för min punkterings skull utan allmänt.

Nu var det ju förutsättningarna som gällde och var lika för alla, men det var lite frustrerande tyckte jag. Sen var det skapligt med höjdmetrar, mer än jag trodde. Min klocka mätte upp ca 850 höjdmeter på 15 mil, att jämföra med Vätternrundans 1 500 på 30 mil. Nu vet jag inte om min klocka är så exakt, men nog var det en del upp och ner i stort och smått. Det kan jag inte säga något negativt om i sig, det är som sagt förutsättningarna på banan – men det förklarar att det var tufft mot slutet, särskilt i en riktig långbacke jag minns…

Men hur som helst ett bra arrangemang, en tuffare bana än jag trodde och roligt med ett nytt cykellopp både i Sverige och förstås på hemmaplan!

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*