Lopprapport från Kullamannen Ultra Trail och min premiär på ultralopp

LOPPRAPPORT

Så var det äntligen dags för min lopprapport för Kullamannen Ultra Trail. Loppet som hade både bonuskilometrar, rejält med höjdmetrar och framför allt var min ultrapremiär och det längsta lopp jag sprungit. Kullamannen Ultra sprang jag den 31 maj men att det dröjt till nu innan min rapport beror dels på att livet kom emellan, både jobb och familj plus att jag fick någon form av ryggskott som slog ut mig helt i flera dagar. Men nu vill jag berätta om utmaningen, upplevelsen och prestationen som det var.

Jag var nervös, pirrig och spänd ganska långt före loppet men ju närmare det kom ju lugnare blev jag faktiskt. Jag kunde ju inte göra så mycket mer i träningsväg och jag skulle ju inte veta hur det kändes och var förrän efteråt. Men ändå kommer den frågan så lätt hur munnen när man pratar med erfarna ultralöpare, ”men hur känns det då, bortom ett marathon?”. Det går att svara på men ändå inte, det känns olika och deras upplevelse och min är ju inte samma. Dagen före loppet så slog dock nervositeten till igen i några omgångar. Dels på grund av den vrickade foten några dagar tidigare, dels för att det var tydligt att jag inte skulle kunna springa i de skor jag tagit med mig. Det var skönt att det var en del aktiviteter bokade dagen innan som distraherade allt för mycket grubblande.

Lopprapport Kullamannen Ultra Trail 2014

Under dagarna fram till loppet hade jag fått en del tankar med mig trots allt i olika samtal, bland annat med Camilla Ringström som har stor erfarenhet av långlopp. Bland annat pratade hon om exemplet att köra på puls, att se till att ligga på en konstant pulsnivå genom loppet, men även strategier för långa sträckor och att dela upp i segment i huvudet. Eller till exempel tankeleken när det blir riktigt jobbigt, ”klarar jag tre steg till?” och gör man det så ställer man frågan till sig själv gång på gång med tre steg till. Skulle man verkligen inte orka tre steg till, ja då vet man ju att det är färdigt och dags att kliva av. Jag fick med andra ord en hel del tips, idéer och erfarenheter från olika håll men tyvärr med den gemensamma nämnaren just då – jag hade ändå ingen aning om vad som funkar bäst på mig.

Jag gick igenom utrustningen, kontrollerade, provade och packade ihop noga för att vara beredd. När det kändes bra så var det fokus på skorna. Jag hade med mig mina Salomon S-Lab XT 5 som jag sprang med på The Dark Side, men de har blivit lite trånga av någon anledning och kändes inte aktuella för ett långlopp. Utöver dem så hade jag med mina nya Salomon X-Scream, City Trail-skor som jag hade en förhoppning om att kunna använda trots trailunderlaget. Men efter att dagen innan loppet ha hoppat runt på stenar och klippor var det uppenbart att de inte passade heller. Otroligt sköna och bra på grus och asfalt men för höga, mjuka och uppbyggda för tuffare underlag och terräng.

Lopprapport Kullamannen Ultra Trail 2014

När jag drog de slutsatserna blev jag riktigt stressad en stund och insåg att jag skulle inte kunna springa loppet om jag inte hade vettiga skor. Men jag hann inte vara stressad så länge för lösningen dök upp i ett par låneskor. Salomon Trail Tour i år tillhandahåller skor att låna och prova under loppen så jag passade på att botanisera och hittade ett par nya kompisar. Det blev ett par Salomon Fellraiser som satt som en smäck och har 4 mm ”drop” vilket passade mig utmärkt. Givetvis en chansning att springa lopp med helt nya skor, men vad skulle jag göra?

Morgonen kom och efter frukost var det dags att ta sig till bussen för vidare transport till startområdet. Bussen hämtade upp i närheten av målområdet så vi fick se var det hela skulle ta slut innan det hade börjat. Att sätta sig på bussen var på något sätt en ”point of no return”, nu fanns ingen återvändo, det var bara att köra. På bussen var det en både uppsluppen och spänd stämning samtidigt med allvar, förväntan och glädje i en märklig blandning. Jag hamnade med ett antal bekanta ansikten i stolarna närmast, bland andra Jesper och Desirée och vi kom att hänga ihop ända fram till start, vilket skulle visa sig bli väldigt lyckat. Väl på startområdet var det dags för sedvanligt toalettbesök, trippelkoll av utrustningen, allmän spattighet över att lämna in väskan i rätt tid och på rätt plats. Stämningen blev allt högre och man cirkulerade runt för att hälsa på så många som möjligt innan det var dags för start.

Starten gick på Kullamannen Ultra Trail

Till slut var det registrering till start och samling vid startlinjen. Jag höll mig ganska långt bak för att vara defensiv redan från början, hålla i mig, hålla igen och ta det lugnt. I starten fortsatte jag och Jesper, en engagerad löpare i Team Nordic Trail, att prata och det bar sig inte bättre än att vi höll sällskap när startfältet började röra sig. Det var ultrapremiär för oss båda och vi var lika noggranna båda två med att säga att vi inte visste vilket tempo det skulle bli, hur det skulle gå och så vidare. Att det nog skulle bli svårt att hålla ihop och att det var okej att dra ifrån eller sakta ner för vem som nu ville det.

Lopprapport Kullamannen Ultra Trail 2014

Men så blev det inte alls, tvärtom så höll vi ihop och körde hela loppet tillsammans. Vi höll en väldigt jämn takt redan från start, vilket inte var så svårt kanske eftersom det var ”single track” och hela bakre startfältet höll samma takt. Men vi fick in en lunk och fortsatte prata helt enkelt. Bland annat frågade Jesper mig vilken strategi jag hade för energin, intag, pauser och så? Öööhh… jag har nog glömt att tänka till där blev mitt svar och det slog mig att jag inte hade någon strategi. Något jag haft på andra längre lopp och som jag ansett vara en nyckel för resultatet. Vad hade hänt här? Jag hade tre Snickers, 1,5 l Tailwind energidryck i löparryggsäckens vattenblåsa och 2 x 2 dl vatten i flaskor. Inga gels, inga bars, inga nötter, inga kramptabletter och ingen plan för intervaller att inta energi.

Jag blev rätt förvånad över mig själv, men inte särskilt stressad faktiskt. Jag tänkte att jag ju har lite grann ändå och att jag bestämt mig för att stanna på varje vätskekontroll och trycka i mig eller ta med därifrån. Det visade sig inte vara helt lyckat men funkade ändå tack och lov. Hur som helst så hade Jesper en strategi att stanna var 30:e minut för energi, sträcka på sig, stretcha och lätta på blåsan. Den tanken hakade jag på direkt för det upplägget gillade jag skarpt, att ha en etapp där man stannar oavsett. Längre fram drog vi ner etapperna till var 20:e minut när vi blev tröttare och givetvis drack vi vatten och energidryck medan vi sprang för att fylla på och förekomma vätskebrist.

Lopprapport Kullamannen Ultra Trail 2014

Väldigt snabbt kände vi att det här blev riktigt bra, vi hjälpes åt att hålla takten jämn och lugn. Kanske att jag tog lite mer av ansvaret och höll tillbaka en pigg och löparsugen loppkompis. Vid något tillfälle tog jag grepp om Jespers löparryggsäck när han började dra ifrån igen och höll tillbaka, lite på skoj. Det är ju så lätt att köra i sitt högre träningstempo i början när man har alla krafter kvar. Men eftersom jag visste att jag skulle behöva vakta mig själv noga för just det så var jag väldigt inställd på att hålla koll. Jag tycker att vi lyckades riktigt fint hela vägen, särskilt listigt tror jag det var eftersom vi inte visste vad som skulle komma och att det var en så okänd distans. Sen är det ju på slutet man avgör, inte i början.

Hur själva loppet var och hur det gick

Loppet har devisen ”Himmel, Hav och Helvete” och det var ett löfte som hölls. Den första sträckan efter starten var just himmel och hav där banan gick längs havet, både en bit inåt land men också på delar av stranden med partier med sand och stenar. Vi sprang genom hagar, i kanten av åkrar och fält, genom naturskyddsområden, längs en banvall, på cykelväg, villaområden, över gårdsplaner, genom skog och på stig. Det var minst sagt blandat och vid passager mellan hagar gick vi dels över trappstegar och dels genom grindar där det stod grindvakter och höll upp grinden för oss. Möjligen en del markägare som höll koll men i stort väldigt roligt med folk längs banan att hälsa och heja på.

Vi var dessutom på strålande humör och hälsade på alla längs hela loppet, gjorde ”high five” med varenda unge och peppade alla funktionärer och publik vi kom åt. En riktigt stämningshöjare för både dem och oss! En särskild höjdare långt in i loppet var några barn på en tomt som hängde över staketet och ville heja och ge lyckostenar till oss, de tog vi självklart emot och jag har min kvar fortfarande. En annan mycket positiv överraskning var ett privat initiativ till vätskekontroll med vatten och – hemmagjort kladdkaka. Så otroligt gott och kom i absolut rätt tid för oss just då. Jag tror den slog alla andra vätskekontroller faktiskt, vilket inte var så svårt men det kommer jag till.

Lopprapport Kullamannen Ultra Trail 2014

När jag skriver ”den första sträckan” så menar jag de första ca 35 kilometrarna. Den sträckan gick över flack terräng med lätt underlag även om det var blandat. Någonstans vid tre mil sa jag att det inte vore så dumt om resten av loppet var likadant, det började ju dra ihop sig till ”Helvetet” med både okänd distans och beryktat utmanande terräng med backar. Kika längre ner på höjdmeterkurvan så ser man vad jag menar. Men innan det var dags att börja klättra så kom vi till den stora vätske- och matkontrollen vid Rusthållargården. Det var nog den finaste kontrollen jag sett på något lopp med rökt fisk, oxbringa på nybakat bröd, korvar och annat värdshuslikt. Riktigt gott i sig men alltid lurigt att blanda olika sorters mat samtidigt som man vill smaka på allt. Det fanns inget kaffe när vi kom fram tyvärr och allmänt måste jag säga att jag saknade något med socker i och bananer. Synd att gnälla när det var tjusigt uppdukat och generöst, men jag hade som sagt gärna satt tänderna i kolhydrater där och då. Men vi stannade i lugn och ro en längre stund för civiliserat toalettbesök, påfyllning av vatten och jag tömde sanden ur skor och strumpor från strandlöpningen.

Det var stelt och ömt när vi började springa igen, förstås, men det gav med sig efter en stund och tur var väl det för nu började den andra delen av loppet och det kändes nästan som lopp nummer två på sätt och vis. Vi rullade iväg och följde samma bana som The Dark Side en ganska lång bit, med andra ord gick det uppför lite grann, sen lite till och sen kom en rejäl backe uppför att bita i. Sen brant nerför, sen uppför igen och nerför och det var bara början. Det blev plötsligt väldigt tekniskt också jämfört med löpningen dittills med stenar, rötter och hinder längs vägen. Dags att piggna till och vara med på noterna, en stukning eller ett fall skulle vara riktigt jobbigt och tråkigt när vi kommit så långt. Det vi gjorde var att gå i de backar som hade lite tyngre lutning, men gjorde vårt bästa för att gå med ”vägvinnande steg”. Ett uttryck som fastnat och som jag mindes att Mattias Svahn skrev i en bok längdskidåkning (kapitlet om sommarträning förstås). Här var Jesper starkare och kunde pinna på riktigt starkt och snabbt medan jag segade lite mer när jag skulle gå uppför. Men aldrig ner till lägsta växeln utan tryck framåt och uppåt, stadigt och taktfast med aktivt pannben.

Lopprapport Kullamannen Ultra Trail 2014

När det gällde placering så stod vi ganska stilla tycker jag, vi sprang om en del löpare men så gjorde vi våra pauser eller stannade vid vätskekontroller och så fick vi springa om dem igen. Några löparpar och särskilt en tjej hälsade vi på om och om igen så vi skrattade åt det till slut. Här kan man ju fundera över om det var för ryckiga intervaller vi höll på med, men jag har dragit slutsatsen i efterhand att vi nog stannande lite för ofta än vi behövde, vi kunde ha gått istället för att stå still på några ställen. Plus att vi stannade rätt länge på vätskekontrollerna, kilometertiden där matkontrollen låg landade på 25 minuter och det var nog att överdriva lite. Inte för att det gjorde något i stort och på slutet så sprang vi om ett antal löpare, vilket kändes fint på sitt sätt. Fast en som vi först sprang om men som sen sprang iväg från oss med marginal var legendaren Rune Larsson. Klicka på länken och kika lite om du inte känner igen namnet, det vore konstigt om han inte skulle kommit i mål före oss kändes det som.

Vi kom som sagt in i ett bra lagarbete och var glädjande nog på väldigt liknande nivå. Jesper drog när vi gick i backarna och någonstans vid halva loppet föll vi in i att jag låg först och drog på löpningen. Det blev bra för oss båda, hålla nere tempot i början och extra bra för att när Jesper fick krampkänningar längre fram i loppet. Där var vi smarta och agerade direkt som tur var, vätska, våra pauser och att vi gick i några nerförsbackar gjorde att vi kunde hålla tillbaka krampen mest hela tiden. Allmänt måste jag säga att vi hade topphumör hela tiden, krafter kvar i princip hela vägen och att allt i stort kändes väldigt bra. Det var krampkänningen för Jesper och några tår för mig som gjorde lite ont men annars… förvånansvärt bra.

Lopprapport Kullamannen Ultra Trail 2014

Däremot blev det givetvis en utmaning med energi efter ett antal timmars löpning. Kroppens depåer var slut och vi fick jobba med att få i oss energi och vätska kontinuerligt. Det är en märklig känsla när energin tar slut, jag känner det i kroppen. För mig känns det i bröstet på något vis, det känns som ett lätt tryck över bröstkorgen. Nu låter det som om det vore hjärtat eller lungorna men det är det inte alls och svårt att beskriva förstås. Här kom den lite tråkiga biten, min sista Snickers gick åt när vi firade att vi sprungit marathon-distans vid 43 km. Vi tyckte att det var värt något lite speciellt, för allt därefter var okänt och oändligt kändes det som. Det jag hade kvar i energiväg var en alltmer utspädd vattenblåsa med energidryck men i övrigt fick jag förlita mig på vätskekontrollerna, tyvärr.

Jag skriver tyvärr för det var inga höjdare till kontroller. Visst fanns det vatten och energidryck, och in något fall saltgurka. Men annars var det väldigt skralt jämfört både vanligt marathon och även andra kortare lopp. På några ställen fanns chips och jordnötter, på ett ställe hade det funnits Coca Cola såg vi på de tomma flaskorna men inte så det räckte till alla och vi fick inget. Det jag saknade var återigen kolhydrater, något med socker. Släta bullar eller andra bullar brukar vara vanligt, bananer är enkelt och bra plus att det är en aning kramphämmande, druvsocker finns ibland och så vidare. Men här var det enbart fett och salt som erbjöds. Vilket gjorde att jag fick dricka alltmer av energidrycken som serverades. En dryck jag var ovan vid med en smak som växte i munnen och började oroa magen något, men det höll sig i schack.

Slutet närmar sig och gjorde det flera gånger

Det gick vägen oavsett och vi kämpade på den sista milen, som gick i oerhört vacker natur. Det var en fröjd för både öga och sinne i den miljön på Kullaberg, även om det var backigt och det började kännas som att just backarna aldrig skulle ta slut. Vid sista vätskekontrollen var det en löpare som med lite darr på rösten frågade funktionären om det var några jobbiga backar kvar. Funktionären som uppenbarligen inte riktigt kände till den återstående sträckan svarade att nja, det är inte så farligt. Det dröjde inte många hundra meter innan vi alla visste att det inte var sant. Backarna fortsatte, korta, långa, lite branta eller mycket branta. Att loppet är flackt i början tar det igen på slutet, det blev ca 2 000 höjdmeter upp och ner på de sista två milen.

Vi kände faktiskt att vi hade kraft och peppade upp oss när slutet började närma sig, det här skulle ju gå vägen. Då lyckades jag vricka till foten ganska hårt, för tredje gången längs loppet, och vi blev rätt nervösa men det höll ihop och vi fortsatte. Till slut visade klockan på 53 kilometer och även om klockan inte stämmer exakt på en sån här bana så var det rimligen nära, kanske en ynka kilometer kvar. Så jag drog upp farten och satsade för att gå starkt sista biten, det fanns ju kraft att hämta. Vi öste på den där kilometern men kände inte igen oss alls, kunde det här stämma? Vi passerade en funktionär och frågade, och han svarade att det var kanske två-tre kilometer kvar – Va? Vadå tre kilometer? Det vara bara att slå av på takten och försöka ställa om i huvudet, det var en bra bit kvar med 18-20 minuters löpning. Efter vad som kändes som två-tre kilometer så dök ytterligare en funktionär upp som sa att det var ungefär två kilometer kvar.

Äntligen målgång!

Det där tog på psyket för min del, jag var på målrakan och tog i för sista biten, men den sista biten blev lång och det gick inte att veta hur lång. Men till slut fattade vi att det faktiskt bara var en kilometer kvar och då försökte vi öka igen, men det var svårare den gången även om vi höll bra tempo i alla fall. Vi började känna igen oss och kom ut på vägen som ledde fram till mål, vi hade förresten gjort en varvning genom målområdet på en slinga mot slutet så vi visste var vi var och vart vi skulle. Stadig fart ända fram och äntligen, äntligen i mål!

Väl i mål så släpper man så att säga, och då kom de trötta benen och ömma kroppen ikapp. Det gjorde ont i tårna, fötterna ömmade och jag ville inget annat än att ta av mig skorna, men det var förstås en riktigt skön känsla att ta emot den gedigna medaljen och hälsa på andra medkämpar. Bland andra Desirée och de löpare som vi sprungit intervall med längs loppet. Vi fick varm soppa och bröd, det satt riktigt riktigt fint kan jag säga. Sen låg vi i gräset en stund, bytte om till torra kläder, bytte skor och tog in stämningen. Löpare hade ju kommit in i mål under mer än två timmar så det var väl lite glest men ändå gott om bekanta ansikten och hög stämning. Jag och Jesper försökte förstå att vi faktiskt hade klarat vårt första ultralopp och att det hade gott så bra, långt över förväntan faktiskt.

Vi gick i mål på 7 timmar och 20 minuter, och banan visade sig vara 56 km och inte 53+ eller 54 som var angivet. Jag kom in på plats 210, där antalet anmälda var 410 och antal som gick i mål var 260 löpare. Jag är mycket nöjd, och om jag är sugen på att köra ultralopp igen? Ja, absolut. Jag är återigen nyfiken på vad som finns bortom den längsta sträcka jag sprungit hittills, hur det känns och vad händer i kropp och knopp? Dessutom fick jag en boost i självförtroendet när det faktiskt gick så bra som det gjorde. Även återhämtningen gick fort, lite öm här och där förstås men i stort väldig snabbt tillbaka med både energi och i kroppen. Jag var tydligen både förberedd och genomförde loppet på ett vettigt sätt. Nu är jag med andra ord ultralöpare – kul!

Kullamannen-Hojdmeter

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*