Mitt och Sveriges snabbaste millopp – personligt rekord

LOPP & PRESTATION

Idag var det dags för Hässelbyloppet. Sedan Lidingöloppet har det varit aningen trögt mentalt att köra på med löpningen. På något sätt kommer jag på mig själv att tänka ”ja, då var det klart då”. Vilket det inte alls var eller är. Men före Lidingö så var det Stockholm Halvmaraton, följt av ett två-mils distanspass helgen därpå. Efter Lidingö så följde Tjurruset och idag var det dags för ännu ett lopp. Aningen trött och nött faktiskt.

Längst bak i bussen, dags att flytta framåt

Just Hässelbyloppet var tänkt som finalen för löparåret, att sätta en bra miltid på eftersom det sägs och skrivs att det är en platt bana, Sveriges snabbaste millopp till och med. Det har varit ett mål under hela året, att köra hårt i Hässelby och få en fin tid – framför allt så jag slipper stå i startgrupperna längst bak på loppen nästa år.

Det har sin charm att starta långt bak förstås och ger bra känsla när man kan ligga i ytterfil och springa om klunga efter klunga. Men baksidan är precis samma sak, jag måste springa utanför banan och springa om klunga efter klunga för att hålla mitt tempo eller ta mig fram tills det glesnar lite i leden.

Målet var alltså solklart. Dels att få en bra tid för startgruppernas skull nästa år och kunna flytta framåt i leden, dels potential att göra personligt rekord på milen och ett uppsatt mål om att springa in under 45 minuter.

Dålig start på dagen som höll i sig

När jag tänker efter har jag nog känt mig i tveksam form hela veckan. Sovit lite för lite, ätit lite för dåligt, haft så många lopp i bagaget på senare tid att jag inte velat springa så mycket heller. Det blev ett par korta pass, men inte direkt med peppkänsla inför dagen, snarare en växande känsla av press. Resultatet idag var ju viktigt, det har jag ju bestämt sen i maj.

Idag vaknade jag på fel sida från början, kände mig sjukt osugen på loppet och tanken att hoppa över det gjorde mig sällskap hela förmiddagen. Jag var snudd på arg och ilsken över hur dåligt det kändes, trots lite gullande med mig själv med Snickers & kaffe-frukost i ett varmt bad. Skönt i sig men hjälpte inte.

Hur som helst så packade jag ihop alla grejer, förberedde mig så gott det gick och tog mig iväg till loppet. Valde att inte prata med en enda av de löpare och gäng som fyllde tunnelbanan längs vägen, för deras skull, jag skulle nog tagit udden av deras egen pepp.

Mentalt motstånd med kamp från start till mål

Väl framme så kom jag lite mer i stämning faktiskt, löpare överallt, speaker, musik och loppkänslan infann sig. Nu var jag ju här, jag skulle springa, så vafasen, bara att värma upp och sätta igång med det hela. Träffade på ett par bekanta ansikten och det lyfte mig några grader till faktiskt.

Jag hade aldrig sprungit loppet förut, så jag ställde mig helt fel i startfållan. Klev in en bra bit bak i ledet när jag borde ställt mig mycket längre fram. Det fattade jag så fort startskottet gick, en trög massa skuffade igång men min grinighet fick mig att attackspringa ute i gräset som en tok för att komma fram, få lite utrymme och kunna hålla mitt tempo. Jag öste på och efter ett tag så glesnade leden och jag hade kommit i rygg på fronten av startgruppen.

Nu var det bara att nöta på tempo, eviga ögonkast på klockan så jag låg rätt. Alltid under 4.30-tempo var principen, helst 4.15. Jag hade drömt om att springa under 4 men insåg direkt att det här inte var dagen för det. Det var mycket mental kamp det här loppet, hela vägen. Tankarna kastade sig över mig om att kliva av, skylla på min ömma häl, eller dra ner på tempot och nöja mig med vilken annan tid som helst.

Jag tyckte till och med att Sveriges snabbaste millopp var backigt. Jag störde mig på alla små motlut när man sprungit ner genom gångtunnlar under vägar, irriterande skitbackar. Detta från killen som sprang uppför varenda backe på Lidingö, och var med på Stockholms Brantaste i maj och stormade Hammarbybacken. Det säger kanske en del om känslan för dagen.

Det som främst fick mig att hålla i var dels målet och vad det skulle innebära att få en bra tid. Dels en del rutin på lopp, och faktiskt på backlöpning, att känna igen känslan av att vilja sluta men ändå fortsätta. Dels en del självförtroende i min grundform, oavsett dagsform så visste jag att det här skulle gå hela vägen.

Hur gick det då?

Ja, rubriken på inlägget har ju redan skvallrat. Det gick skitbra. Jag slog personbästa på både 5 km och 10 km, jag kom in under 45 minuter och med det så kommer jag sannolikt att kunna starta på mycket trevligare positioner i nästa års olika lopp. Sen gäller det förstås att hålla igång under vintern så jag kan försvara placeringen med formen också.

Lärdomar och reflektioner

Jag är säker på att det finns lärdomar att dra. Reflektioner kring hur många lopp jag bör ha tätt i följd, hur uppladdningen ska se ut inför ett tempolopp som det här och lite annat. Men också positiva lärdomar, jag har faktiskt nått varje mål jag satt upp. Det beror både på att jag tränat och förberett mig tillräckligt för att nå dem, men också på att målen är realistiska.

Avslutningsvis är det nu dags för två saker:
– Sätta nya mål och anmäla mig till en massa härliga lopp!

 [För att visa i kilometer, klicka på ”Visa detaljer” och sen
”Visa metriskt” längst upp till höger på sidan som öppnas]

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*