Rapport från Stockholm Marathon, vilken premiär och revansch!

MÅL & PRESTATION

Igår var det alltså dags för årets första monsterutmaning, Stockholm Marathon. Jag har varit både rädd och peppad inför den. Logiskt sett har jag bedömt att jag borde vara i skaplig form medan förra helgens lopp Kolmårdstrailen slog ner självförtroendet i skorna och jag visste varken ut eller in.

Jag sa som man gärna säger för att gardera sig, ”det får bli som det blir”. Klart jag skulle köra på och jag förberedde mig så gott jag kunde, både med prylar, mental uppmuntran och en slags plan för hur jag skulle springa. Även om jag inte sprungit marathon förut så kände jag mig faktiskt trygg i viss vana, rutiner och självkännedom inför ett lopp.

Min plan och strategi inför loppet

Självklart har jag läst massor av tips, råd och erfarenheter från andra kring marathon. Lika självklart var en del av dem motsägelsefulla till viss del. Men jag bildade mig en uppfattning och gjorde ett val. Jag bestämde mig för att:

  • Dricka vid varje vätskekontroll, alltid sportdryck men oftast även vatten.
  • Var 5:e kilometer, utan undantag, sög jag i mig en energi-gel
  • Från 15 km markeringen och var 5:e km en GT-tablett mot kramp.

På andra lopp skulle jag inte dricka vid varje station, inte ens på Lidingöloppet, men här var det bättre att vara säker. Det var en del att ha med sig i vätskebältet med det var det helt klart värt – ingen kramp, stannade aldrig helt och hållet, och hade konstant energitankning.

Många råd lydde att man ska hålla ett jämnt tempo hela vägen, och då menade man jämnt. Till och med springa snabbare i uppförsbackarna och långsammare nerför för att hålla tempot i samma nivå. Just så gjorde jag inte med backarna, och jag lydde inte helt tempotipset heller.

Min tanke efter första kilometerns trängsel var att springa in lite marginal. Planen var att alltid springa under 5.30-tempo, och att den första biten springa in en marginal på medeltempo 5.25 så det fanns att ta av för toalettbesök eller trötthet på slutet. Sen att gå ner lite i tempo och hålla det så långt jag bara kunde.

Hur det gick och hur det kändes

Det blev faktiskt en marginal på 5.20 under första milen, och det satte också mitt tempo faktiskt. Medeltempot i mål var 5.24 och många och långa sträckor låg jag på 5.15, som sen förlängdes i vissa backar och vid vätskekontrollerna.

Nåväl, siffror hit och dit. Min plan höll, mina tår höll, min höft, min sträckning i ryggen och min utrustning också – mina sprillans nya skor gav mig inga problem alls! Det var samma förra året när jag köpte föregångaren en timme före ett lopp, gick utan problem. Tur det den här gången kan jag säga.

I starten kändes det väldigt stort med marathon, att jag verkligen stod där. Lilla jag men faktiskt väldigt kort löparkarriär. Det kändes lite som att nervöst stå längst upp i en svart skidpist och skidorna sakta börjar glida, bara att åka hela vägen…

Springcalle-Stockholm-Marathon

Stämningen påminde om den på Stockholm Halvmaraton i höstas, ett stadslopp och en stadsfest med riktigt bra arrangemang och en superpublik som kantade varje del av banan. Jag kände mig både pigg och stark, och blev glad av den känslan och hela sammanhanget. Dessutom visste jag att jag skulle klara åtminstone 25-30 km, om än i lagom takt.

Det gick över förväntan. Jag höll en bra takt och kände mig riktigt stark ända fram till kring 32 km, där började distansen nöta på mig och det började kännas i höfterna. Efter 36 km var det extra mycket motstånd men jag tryckte i mig min energi-gel och låg på. De sista 3 km var nog värst, jag kan vara lite klen på spurten men tänkte verkligen på hur besviken jag skulle bli om jag inte gjorde vad jag kunde hela vägen fram.

Den ökända Västerbron besvärade mig inte mycket, visst är det en bra bit till krönet men den kändes inte så farlig som jag trodde. Dock var Torsgatan/Odengatans motlut lite segt andra varvet men absolut hanterbart även i min takt. Det här var extra skönt i ljuset mot förra helgen lopp, jag har lite bett i backarna ändå.

I mål till slut

Så var stadion äntligen inom synhåll och jag sprang in på arenan. Ärevarvet på löparbanan kändes som en plåga inför granskande publik men till slut sprang jag in i mål. Inte förrän då började det göra ont på riktigt och jag var orolig för kramp, men slapp det.

En otrolig och overklig känsla av att verkligen ha gjort det. Jag har verkligen sprungit ett marathon, hela jäkla vägen och inte minst i ösregn på slutet. Ska jag vara ärlig så var jag glad att det regnade rejält sista biten. Jag vet att det var helt galet kallt och dåligt väder förra årets marathon, men när man är mitt i sin premiär och största bedrift någonsin så är det lätt att lacka ur lite tionde gången någon säger ”värre förra året”… Nu blev det ruggigt avslut även i år tack och lov ;-)

Slutsatsen då? Det blir fler marathon – de går ju faktiskt att klara av, sanslöst nog!

5 Kommentarer på Rapport från Stockholm Marathon, vilken premiär och revansch!

  1. Mäktigt! Så himla kul att det gick bra och enligt plan!

  2. Häftigt! Vilken återhämtning efter förra loppet. Bra gjort! :-)

  3. Grattis! Bra jobbat!

4 Trackbacks & Pingbacks

  1. Repris för kvartersloppet i skogen med Stockholm Trail | SPRINGCALLESPRINGCALLE
  2. Tillbaka i matchen med Midnattsloppet - Springcalle.seSPRINGCALLE
  3. Möjligt minimål för året - Springcalle.seSPRINGCALLE
  4. Jag kom i mål på Vätternrundan! - Springcalle.se

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*