Jag kom i mål på Vätternrundan!

MÅL & PRESTATION

En riktigt stor utmaning är avklarad, jag gick i mål på Vätternrundan! Det känns stort och jättekul, och ganska overkligt med tanke på att jag började cykla först för ca sex veckor sen. Jag försökte lära mig så mycket som möjligt så fort jag kunde medan jag petade in träningspass där det finns plats. I tät konkurrens med löpträningen för marathon-premiären för två veckor sen.

Vad gäller cykelträning var det med andra ord inte med de bästa förutsättningarna. ”Bara” 55 mil i benen medan en stark rekommendation är att ha samlat på sig åtminstone 100 mil. Men å andra sidan med konditionsträningen allmänt så var jag i god form och det hjälpte naturligtvis till.

Planering och förberedelse

Även om min cykel är helt ny och inte har rullat så värst mycket, så gjorde jag ändå en service förstås. En sista skön träning blev det också med lugnt söndagstempo i några mil för att känna in cykel och kropp lite extra, och allt kändes bara bra. Naturligtvis har jag tänkt väldigt mycket på starttid, måltider, strategier och så. Men jag tror att jag nu har gjort så många lopp i olika former att jag faktiskt är rätt lugn inför dem. Även om det här var ett lopp på cykel och något nytt så var jag inte så nervös.

seger-vatternrundan_200

Däremot kunde förutsättningarna varit lite bättre. Det var sommarfest på torsdagskvällen och även om jag tog det extremt lugnt och gick hem i tid så kändes det att det blev en kortare natt. Sen var det intensiv jobbdag hela långa fredagen och först därefter bege sig mot Motala. Här finns ju en lärdom, det är ju inte fel om man kan ta ledig både före och efter loppet för att ge sig själv lite ro och marginaler.

Mardrömsstart för drömtiden

Men hur gick loppet då? Jodå, jag var i starten i god tid med alla grejor kontrollerade och på plats. Så det var bara att vänta in startsignalen kl 05.20. Tyvärr gjorde jag en liten miss och det var att sätta igång pulsklockan i tid, jag fick inte igång den förrän efter ca 800 meter. Frustrerande att vara lite ”off” i tid och distans hela tiden. Men å andra sidan hade jag hela tiden justeringsberäkningar att sysselsätta hjärnan med längs vägen.

Den första lilla biten var bara fint rull och skön stämning i ledet. Men efter bara en kort sträcka mötte jag upp det motstånd som skulle följa i många mil framöver. En hård motvind som kom snett från sidan och kändes ordentligt. Det känns alltid som att det är motvind när man cyklar men det här var en konstant bromsning som märktes både i fart och i benen.

Jag tryckte på så gott jag kunde men ändå med tanken att ta det lugnt, det var ju väldigt väldigt långt kvar. Samtidigt som jag såg att medelhastigheten var långt under vad jag hade hoppats på. Det kändes faktiskt lite tröstlöst och extra tröstlöst i uppförsbackarna. Backar som nog inte känts särskilt mycket i vanliga fall tog emot tydligt. Det här höll i sig i ca 8 mil, ungefär till Ödeshög och en bit till.

Det fanns tankar på att bryta loppet

meatballs_200Jag ska erkänna att jag lekte med tanken på att lägga ner, för att ha det så jobbigt så länge kändes verkligen inte kul. Jag körde ju själv utan klunga och plöjde min egen vind men i motvinden försökte jag haka på några klungor för att få draghjälp trots allt. Lite dumt bara med min starttid eftersom de enda klungor som var kvar körde ”Sub8” och susade på i över 40 km/h. Jag drog på mig mjölksyra direkt i fåfänga försök att komma ikapp, det var bara att ge upp den idén.

Hur som helst. Det var bara att köra på, och jag tog mig till Jönköping. Där är en större depå och jag tog ett lite längre stopp med varm mat. Väl där såg jag skylt och buss för ”Cyklister som brutit”. Så fort jag såg den skylten så visste jag – inte en chans att jag ska sitta på den bussen om jag inte är helt och fullständigt slut. Det här ska gå, så är det bara. Den inställningen hjälpte till men framförallt så la sig motvinden och allt gick lättare. När vi rundat södra spetsen på Vättern och började vända uppåt på västra sidan så fick vi till och med medvind.

Ny fart och attityd när vinden vände

Med medvinden och pannbenspepp så satte jag upp en helt annan fart, så pass att jag kände möjligheten att ta igen ganska mycket av vad jag tappat under första biten. Jag tryckte på i uppförsbackar och märkte att jag hämtade mig riktigt bra efteråt för att fortsätta trampa på. Kilometer för kilometer, mil för mil, timme för timme tog jag mig framåt.

Men långt var det. Är det. Både i distans och tid, man håller ju på i timmar. Konstant fysisk ansträngning i långt över en arbetsdag. Fast faktiskt, när jag passerade 15 mil och 20 mil så var det mest peppande och uppiggande. Däremot när klockan visade 8-9 timmar och insikten om ytterligare 3-4 timmars kamp så var jag väldigt nöjd och färdig med det hela även om jag förstås slogs med tanken, vann, och fortsatte.

Ett starkt minne av ett starkt upplopp

Mot slutet, när det var kanske fyra mil kvar, och framför allt efter två och sista vätskekontrollen var passerad – då kände jag att det fanns krafter kvar och inget att förlora. Jag öste på mer och mer, fortare och fortare och när det var sista milen så körde jag med maximal kraft. Det var på många sätt bra, dels förstås för att det gick fortare men framför allt för att det är det sista jag minns av loppet. Hur jag sista milen står upp och trampar för brinnande livet, skriker mig framåt och har vrålande kontakt med publiken som hejar på in mot målrakan.

efter-vatternrundan_200Sista biten och ända in över mållinjen håller jag full fart och dånar förbi en drös med cyklister som också tar de sista tramptagen. Den insatsen och attack-cyklingen gav verkligen en känsla av seger! Men vid det laget var det väldigt skönt att det faktiskt var över, att jag fick ta emot medaljen, sambons hurrarop och att lägga mig på gräset till slut. Att jag knappt kunde ställa mig upp igen är en annan sak, det gick ändå inte att göra annat än att lägga sig. Jag var klar, jag var i mål. Efter 11 timmar och 32 minuter hade jag faktiskt klarat det, och med det min allra längsta fysiska ansträngning någonsin.

Taktik som verkar funka för mig

Hade jag någon taktik då, eller något speciellt jag gjorde för att komma runt och motivera mig? Ja, det var några saker jag sysselsatte mig med. Dels så hade jag konstant koll på medelfarten på klockan. Jag försökte jaga upp den till 25 km/h som är 12 timmarsgränsen på 30 mil. Jag kom ju till slut ifatt den tiden efter motvindsdelen, men då gällde det ju också att pressa upp det ytterligare till 25,3 eller 25,4 för att ha marginal vid pauserna. Så fort jag stannande och fyllde på vatten så sjönk tiden och jag fick jaga upp marginalen igen. Det är för mig en väldigt konkret och motiverande sysselsättning.

En annan sak jag gjorde var att röra på mig, jag var ju inte riktigt tränad eller van vid långa pass på cykel. Så med jämna mellanrum och allt oftare så rullade jag på axlarna, rörde på nacken, småstretchade triceps, ställde mig upp och sträckte ut höften, stod upp och trampade då och då. Plus förstås kliva av för att skaka loss vid stopp och paus. Det bröt dels monotonin, dels var det först oundvikligt, jag blev ju alltmer öm.

Plan för energi på långa distanser

Energy-Gel_200En annan taktik eller plan jag hade lagt upp i förväg gällde energin. Jag tolkade min metod på Stockholm Marathon som framgångsrik och körde något liknande här. Jag hade med mig energibars och energigel i mängder, plus förstås vatten och sportdryck som jag hela tiden fyllde på i depåerna. Det här tryckte jag i mig konstant.

De första fyra-fem milen drack jag bara och hade ju frukosten att köra på. Men därefter var det ett strikt schema. Var 20:e minut drack jag vätska, nästa 20:e minut var det en bar och vätska, nästa 20:e minut var det en gel och vätska. Hela tiden, utan undantag. Eller jo, när det matchade ett depåstopp så tog jag hänsyn till det och flyttade fram schemat lite.

Man bränner av så otroligt mycket energi hela tiden att jag ville ligga på förhand, förse kroppen med energi innan den tog slut. Att få i sig ”för mycket” var liksom inte rimligt på det här loppet. Jag tror verkligen att det här är en avgörande skillnad för min del på långdistanser och som sagt att det både hjälpte på marathon och på Vätternrundan.

Går det att göra igen och går det att göra bättre?

medaljen-vatternrundan_200Ja, jag kan köra på en snabbare tid, det är jag säker på. Dels kände jag mig stark i efterhand men också såna saker att jag när jag granskade träningsdatan såg att jag pausade ca 40 minuter, varav säkert 10-15 minuter var lite onödiga. Snabbare in och ut för vätska kan kapa tiden även om jag givetvis behöver pausa och sträcka på ryggen. Sen att nu veta om att det går att ta sig runt och att jag kommer vara bättre tränad gör att jag tror på möjlighet till bättre tid.

Fast jag känner ingen vilja att vara extrem i tidjakten men att känna att det går att göra bättre gör mig förstås nyfiken på att prova igen! Sen kan man ju fråga sig om det bara är tiden som avgör om det är bra eller bättre, och det är det självklart inte. Det var, förutom motvinden, en härlig dag med fint väder, inget regn och vackra omgivningar. Jag ramlade inte, skadade mig inte och var inte så förstörd efteråt – det vet jag inte om det går att göra så mycket bättre!

3 Kommentarer på Jag kom i mål på Vätternrundan!

  1. Så jäkla bra!!! Min väninnas son körde för första gången, gick i mål på 9 timmar men har cyklat mer är VM-medaljör ”Frisbee”-någonting. Axlarna är helkass opererade flera gånger och gjorde nu detta istället. Han var med i en klunga tyvärr (tack o lov att du körde själv) där en körde omkull med dominoeffekt i 35 km/timmen. De skriken sitter fortfarande på Niklas trumhinnor!! Du är så duktig!! Imponerad!!!

  2. Stort grattis! Vilken avslutning! :-)

4 Trackbacks & Pingbacks

  1. Repris för kvartersloppet i skogen med Stockholm Trail | SPRINGCALLESPRINGCALLE
  2. Möjligt minimål för året - Springcalle.seSPRINGCALLE
  3. Tillbaka i matchen med Midnattsloppet - Springcalle.se
  4. Vårkänslor och längtan efter cykling och landsväg! - Springcalle.se

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*