Stockholm Halvmaraton i efterskott

LOPP & PRESTATION

Den här bloggen fanns inte när det var dags för min premiär på årets Stockholm Halvmaraton tidigare i år. Men jag vill berätta ändå, för känslan sitter i. Det var det gladaste loppet jag sprungit hittills. Tätt följd av några andra, men ändå snäppet gladare. Jag blev påmind av känslan när jag läste Petra Månströms inläggMaratonbloggen, hennes upplevelse, resultat och glädje. Jag upplevde något liknande även om jag själv var ett par minuter långsammare.

Eftersom jag skriver det här mer än en månad efteråt så går jag inte in så mycket på laddning och detaljer inför loppet, det börja blekna lite i minnet. Men jag var rejält taggad, hade ätit bra dagarna innan och dagen för loppet. Dessutom hade jag tänkt till lite extra kring energi och hade med mig två beprövade ”liquid energy” förpackningar i vätskebältet.

Superväder och superstämning

Det var som många rapporterat superväder dagen för halvmaran, sol och blå himmel med alldeles lagom temperatur. Fullt med folk och massor av löpare. Arrangemanget gav hög stämning med musik, speaker och glada funktionärer överallt. Jag var rätt så lugn inför loppet, vilket till stor del berodde på att jag under året sprungit ett gäng lopp och börjat känna igen mina känslor och stressreaktioner.

Jag klev in i startledet och konstaterade att det här kommer bli trångt. Eftersom jag inte hade några direkta meriter när jag anmälde mig så hamnade jag i en startgrupp långt bak. Redan från början visste jag att jag skulle passat fint ett par grupper längre fram, men det var inte mycket att göra.

Starten och hela loppet framför mig

Det var med både glädje, förväntan, målmedvetenhet och skräck jag stod där i starten. Mitt senaste och enda halvmaralopp gjorde jag i slutet på juni, Stockholm Trail, det tog mig 2 timmar och 17 minuter att kämpa mig genom det loppet i skogen med myr, backar, rötter, vattenhinder och stenar. Nog för att jag visste att trail och asfalt är olika men minnet av en lång kamp satt i.

Starten gick, och ledet började röra sig. Faktiskt så blev det en springande start och de flesta sprang på i ganska bra fart. Det blev en fin uppvärmning och jag hittade en bra takt, något högre än jag kanske tänkt. Men det flöt på, lite kul att springa genom en tunnel i starten och höra symfonin av protesterande GPS-pulsklockor som tappade satellitkontakten simultant.

Full fart faktiskt

Det blev som sagt rätt bra tempo redan från början, så jag fortsatte så. Jag tänkte att det är lika bra att ösa på, inte för fullt men i bra fart. Skulle det bli för jobbigt längre fram så skulle jag tänka på det då. Det bar sig inte bättre än att jag började ”plocka löpare” redan från början. Sprang om en, en till, fem, tio, fler och det fortsatte så. Det var ju plussidan med min startgrupp och form. Med alla omkörningar kändes det som att jag formligen flög fram. Det gjorde jag också, efter loppet räknade jag ut att jag sprang om minst 1200 personer…

Målet från början var i tre steg, jag gillar att ha några varianter som alla är möjliga att nå. Kravet på mig själv var under 2 timmar, gärna under 1.50 och drömmen var 1.45. Självklart flög det kalkyler genom huvudet på mig när jag efter en bra bit såg att jag höll ett stadigt tempo en bit under 5 minuter per kilometer. Det sporrade mig, för det kändes inte alls särskilt jobbigt.

Inte ens i backarna, jag sprang hårt och aggressivt uppför varenda backe, med snabba steg och pigga ben. Lite segt i tantolunden men full fart uppför sista backen på St Paulsgatan. Jag har min backträning att tacka för det, både styrka men framför allt inställningen till backar. Backträning är ett ämne för ett annat inlägg, men det har gett effekt på fler lopp än det här, Lidingöloppet inte minst.

Glädje av form och endorfiner

I korthet så gick loppet bra, det kändes som att jag rusade fram, fick i min energi med rätt tajming. Och jag hade roligt, hela vägen från start till mål. Jag log, gjorde ”high five” med så många barn jag kunde, vinkade till banden som spelade längs vägen, tackade funktionärer för stöd och njöt av loppet.

Det var en otroligt skön känsla, av att ha prickat in formen och laddningen så bra att jag kunde njuta. Självklart var det jobbigt också, men det är inte det jag minns. Jag minns en stark målgång och en för mig fullständigt otrolig måltid på 1.43:12.

Jag är sjukt nöjd med tiden. Men är självklart anmäld till Stockholm Halvmaraton 2013 för att kapa den, och då i en bättre startgrupp från början.

Bilder på förberedelser och två glada killar efter målgång, löparkompisen Aki @AkiRuuskanen till vänster och undertecknad till höger. Vi är faktiskt helt normala, det kan man inte tro av bilden kanske…

 

1 Trackbacks & Pingbacks

  1. Att tvingas köra om tar knäcken på mig - Springcalle.se

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*