Två år sedan mitt första lerdopp – Tjurruset 2010

Innan jag skriver min rapport i mängden av rapporter från Tjurruset 2012, så vill jag skriva några rader om första gången jag sprang Tjurruset. Jag kommer återkomma då och då till min hittills rätt korta löparkarriär, den började 2010 och samma år upptäckte jag det härligt underbara leriga kämpaloppet som kallas Tjurruset.

Det var någon som pratade om loppet, och det lät som en riktigt rolig utmaning jag var tvungen att kolla upp. Sagt och gjort, jag kollade upp och anmälde mig omedelbart. Jag tror det också fanns en tanke kring att det loppet knappast går att springa på någon särskild ”miltid” för min del, vilket var ganska skönt vid den tiden.

Fyra saker jag minns

Nu var det ju två år sedan och ingen idé att skriva någon full lopprapport, men det var en upplevelse som sitter i än idag. Det var kallt, det var blött, det var lerigt. Precis som det ska vara. Det var också min första bekantskap med traillöpning och obanad terräng, ett helt annat sätt att springa än min vanliga träningsrunda, minst sagt.

Från det årets premiär på Tjurruset minns jag främst fyra saker:

Löpning över myr

Känslan av att springa på en riktigt blöt myr. Det var ett parti på 600-800 meter av ren och rå myr, ett underlag som formligen suger kraften ur benen. Varje steg är en ansträngning både när man sjunker ner eller försöker hoppa mellan tuvor, otroligt tungt.

Det var också en kall oktobermånad, och att ha fyragradigt myrvatten upp över anklarna över hela myren gjorde att all känsel från vaden och neråt var helt borta när det var dags att fortsätta över stock och sten. Lite läskigt att springa med ben och fötter som döda klumpar, men efter ett tag kom känseln tillbaka skönt nog.

Fastna i leran

Förtvivlan över att fastna i ett lerhål. Det var mot slutet av banan med kanske 1-2 km kvar till mål som det hände. Ett rejält krondike, djupt och brett, fullt av lera. Jag tog sats för fullt och hoppade över diket, med perfekt landning… 30 cm från kanten. Alla mina kilon tryckte ner mig i leran ända upp till midjan. Jag satt helt fast, kunde knappt röra benen och inget fäste för händerna någonstans, annat än en hal lerig och brant kant framför mig.

Först var det lite roligt, men efter ett antal försök att komma upp så började jag känna mig förtvivlad. Skulle jag kunna komma upp alls? Varje försök att dra upp benen gjorde att skorna lossnade mer och mer från fötterna, och jag var verkligen inte sugen på att springa resten av vägen barfota. Krafterna började sina också, det är rejält tungt att bada i tjock lera.

Ett plus och ett minus var en fotograf som stod på kanten. Minuset var att han inte ”fick” hjälpa till, så han log och tog ett helt gäng med bilder på mig och min lerfälla. Det var väl det som var plus, jag fick riktigt bra bilder på mig själv, och det är ju alltid kul. Hur som helst, efter ca 10 minuter kom jag faktiskt upp, men utmattad och ordentligt kall. Fast fortfarande glad, och sprang vidare mot målet.

Kylan efteråt

Hur kallt det var efter målgång. För det första fick jag förklara bilderna från målet med att ”nej, det är inte en svart overall, det är lera”. Heltäckt med långt till bilen, och jag stod stilla alldeles för länge efter loppet och hann bli nedkyld ända in i märgen. Vid bilen var det ombyte och avsköljning med kallt vatten, något som blev svårare av att jag skakade så mycket. Inte så konstigt, men ett minne som gjorde förberedelserna för årets lopp betydligt varmare.

Vad jag tyckte om loppet

Den fjärde saken jag minns, det är att det var så otroligt roligt och en sån speciell upplevelse. Hur kallt och lerigt det än var så ville jag göra det igen. Eller kanske just för att det var så kallt och lerigt. Jag hade ett mellanår i löpningen under 2011 och var inte med, men nu 2012 så var jag med och hade precis lika roligt, och lerigt, och blött!

2 Trackbacks & Pingbacks

  1. Vad är traillöpning och varför tycker jag så mycket om det?SPRINGCALLE
  2. Tillbaka till leran, Tjurruset bokat!

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*