Video och lopprapport från hinder och lera på Tough Viking!

Idag var det till slut dags för Tough Viking, en hinderbanetävling på 12 km med 15 ”military style obstacles”. En tävling besläktad med upplägget för Tough Mudder, en utbredd tävling i USA. Jag anmälde mig väldigt tidigt till Tough Viking och har sett fram emot det som en rolig och annorlunda tävling, men inte riktigt tänkt närmare på den faktiska fysiska utmaningen.

Den senaste tiden har det sjunkit in lite och jag bloggade till exempel om tankar om olika hinder nyligen. Medan jag skrev det inlägget så började jag inse att det här kan bli riktigt tufft. Nu har jag ju utsatt mig för en del fysiska prövningar under året, men det var ju grenar som blev bekanta under träning och gick att förbereda sig för.

tough-viking_004-200Tough Vikings upplägg var mycket svårare, och allt okänt gjorde att både jag och de två andra killarna i lag ”Kroppslyftet”, började bli klart oroliga och nervösa ju närmare dagen för tävlingen vi kom.

Sen kom ju dagen, och det var dags att peppa till oss ordentligt och lägga upp taktiken. Så mycket taktik som vi nu kunde få till. Den gick närmast ut på att hämta oss i löpningen men hålla en bra takt. Att ta hindren med fokus och så säkert som möjligt.

Ingen av oss var riktigt fysiskt förberedda, men det är klart att vi alla hade fysik att komma med. Det jag menar är att man kan träna mycket bättre och mer specifikt för detta, och då är det nog snäppet roligare. Något vi tar med oss till nästa år. Ja, det blir nog en omgång till då kan jag avslöja redan nu.

tough-viking_002-200Hur som helst, starten gick och vi började direkt med första hindret ”Pain”. Eller hinder och hinder, vi sprang över glesa rader med brinnande/glödande ved. Ingen svårighet alls men det hade en väldigt peppande effekt. Värme och rök, det satte fart på adrenalinet.

Det andra hindret var ”Pain” där ett amerikanskt fotbollslag roade sig kungligt med att blockera och tackla oss i krönet av en backe vi sprang uppför. Många försökte finta och det funkade för vissa men inte för andra. Jag försökte springa mellan två av bjässarna men blev upptäckt och fick en höfttackling så jag fick en liten flygtur. Det vara bara att klappa självkänslan lite och sätta full fart framåt igen.

tough-viking_005-200Det som följde var den längsta löpsträckan i loppet, en bra uppvärming för att komma igång. Fast vi tyckte överlag att löpmomenten kunde ha kortats av rätt mycket. Alltså, verkligen inte för att det var för jobbigt – utan för att hindren var så i fokus. Men med det sagt, vi höll bra tempo och nådde snart fram till nästa hinder.

Nu började allvaret, vi kom fram till ”Walls”, om det var åtta containrar ställda på bredden som vi skulle upp över kanten till, ner i containern och upp igen. Över till nästa container och så vidare. Det jobbiga var att jag tyckte musten gick ur mig redan här och jag var farligt nära att dråsa i backen från sista väggen. Nu vet jag ju att ”inga krafter kvar” är långt ifrån sant när det känns så, men jag bävade lite inför att fjorton ytterligare hinder skulle kräva samma sak.

tough-viking_006-200Det gjorde de inte även om alla gav sitt eget motstånd. Nästa hinder var ”Ice tank” och det gick rätt fort och smidigt. Självklart var det både kallt och man tappade luften lite, plus att det var smart med en ”vägg” i mitten som man skulle dyka under för att få ner huvudet i vattnet också. Men i stort kom vi igenom kvickt. Detsamma gällde det näst sista hindret ”Dirt tank”, det var samma sak men med lera.

Efter isbadet så var det ”Barbed wire” som gällde, att kräla eller krypa under taggtråd. Här var det väldigt många som tappade sina nummerlappar och chip och det måste varit trist men löst sig på något annat sätt har det verkat som. För mig hade nummerlappen lossnat redan innan, så jag tog av den och körde ner den i tightsen helt enkelt för att hala upp i mål.

tough-viking_003-200Både ”Barbed wire”, ”Net trap” och ”Tunnels” gick ut på samma sak, att krypa eller kräla en längre sträcka och få använda armarna ordentligt. Tunnlarna var inte alls så klaustrofobiskt trånga som jag hade förställt mig. De här hindren var inte så svåra, men det är klart att man fick använda sina krafter.

Nu har jag redan blandat ordningen på hinder, öppna gärna banskissen för att få bättre koll. I den ser man att efter taggtråden så var det dags för ”Monkey bar”, att ta sig över ett hinder hängande i armarna. Det var inte lätt alls, jobbigt i sig förstås men jag och fler med mig halkade av hela tiden. Hindret var inte i trä utan i stål, som en byggnadsställning och det var svårt att få grepp. En kille bakom mig hoppade upp med sving, tappade greppet och landade på ryggen, det såg inte så skönt ut direkt. En i vårt lag hade dock varit smart och tagit gummiklädda trädgårdshandskar så han gick en obruten svit över hela hindret, mycket snyggt.

tough-viking_008-200Nästa hinder var ”Ladder”, höjdhinder som också var konstruerat som en byggställning. Någon meter emellan ribborna och en plattform högst upp. Här kastade sig mina lagkamrater över och jag gjorde ett bra försök nästa ända upp, men insåg väldigt tydligt att det skulle inte funka. Höjdrädslan slog till och jag vill inte fastna däruppe med så mycket publik, hellre skämmas lite och gå genom hindret lite kvickt, så det gjorde jag (tyvärr).

Efter höjdhindret kom tunnlarna och därefter ”Cage”, ett hinder som varierat betydde att krypa under en ribba och direkt därefter klättra över en. Fjorton ribbor sammanlagt så det tog ett tag men man fick in en teknik rätt snabb. Däremot var det lite halt här också faktiskt.

tough-viking_001-200

Dags för däckhindret ”Tires” och det var en väldigt lång sträcka med däck måste jag säga, den kändes ändlös i mitten och tanken som sjöng i skallen hela tiden var att inte ramla, inte ramla, inte ramla – inte så mycket för att slå sig utan för att det skulle se så dumt ut. Någon slags fåfänga slog till, kanske för att jag såg några falla handlöst och få kämpa sig upp.

Däcken följdes av näthindret som jag nämnt tidigare, och därefter var det dags för ”Kustjägaren”. Det enda hinder som var hemligt tills tävlingsdagen. Vi valde dessutom att inte gå och titta i förväg eller fråga någon som kört före oss, det fick bli en överraskning helt enkelt.

tough-viking_009-200

Det blev inte bara en överraskning, det blev det roligaste hindret av alla var vi överens om. Man dök in under ett kamouflagenät på händer och knän i vanlig ordning. När nätet tog slut så dök vi rakt ner i vattnet. Vi skulle ta oss längs en rensad kanal genom vassen och i kanalen med en oberäknelig lerbotten med hål som man föll ner i hela tiden. Hela tiden oklart om gå eller simma var det bästa, men vad man än valde så sög det rejält på krafterna och sträckan var längre än jag kunde tro. Fast vi hade roligt hela tiden, det var ju både görbart och speciellt.

De två hinder som följde var ”Aqua Royal” där vi simmade över Djurgårdskanalen utan dramatik, följt av lerbadet i container som jag nämnt ovan. När de två hindren var avklarade så var det en längre löptur där vi höll bra tempo – ända fram till hindret ”10 000 volt”, elhindret. Hindret gick ut på att springa under en ställning där det hängde mängder med strömförande trådar ända ner till marken.

tough-viking_007-200Hur det här hindret skulle kännas gick inte att föreställa sig i förväg. Jag sprang in och tänkte hålla bra fart för att komma snabbt igenom. Först hände inget men sen kom en stöt, de gick i pulser och ryckte till i kroppen och var skapligt obehagliga. Jag hade oturen att jag snubblade och föll hårt rakt med ansiktet i marken mitt i hindret. Det var inte bra, trådarna gick ju ända ner så när jag låg i leran kom jag knappast undan, stöt på stöt slog till och jag var bara tvungen att ta mig därifrån, i mild panik.

Jag vet inte hur många stötar jag fick till slut men jag kravlade mig ut ur hindret och var rejält desorienterad men lera i ögonen så jag inte såg något och en tappad kamera som låg kvar mitt i hindret. Den fick jag tag i till slut, och även mina lagkamrater, men lera sitter jag fortfarande och hittar i näsa och ögon långt efter dusch och bad.

Vi kom in på ca 1 timme och 30 minuter, mycket nöjda och som sagt – redan sugna på att köra igen nästa år och vara både snabbare, bättre och ha extra roligt!

5 Kommentarer på Video och lopprapport från hinder och lera på Tough Viking!

  1. Hur som helst – jävingens bra jobbat!

  2. Herregud, ser galet ut! Blir NÄSTAN frestad att anmäla mig nästa år.

  3. Snyggt jobbat också! :)

  4. Bra jobb. Håller helt med om att de var för mycket löpning. :-D

  5. Det var mycket löpning, men jag tror ändå att det var bra. Med tillräckligt mycket löpning så sträcks fältet ut och det blir mindre väntan vid respektive hinder. Det hade varit surt att behöva stå och köa vid varje hinder… Jag hade gärna sett att det tagit lite längre tid att genomföra respektive hinder.

    Nu blev löpningen också en utmaning och gjorde dessutom att man inte blev klar på 20 minuter…

1 Trackbacks & Pingbacks

  1. Mer hinderbana! Tips om loppen Toughest och iskalla Toughest Ice - Springcalle.se

Lämna en kommentar

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*